Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Mycket väsen för ingenting. Av Hjalmar Bergman. (Forts. o. slut.) Med 4 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ven hade icke bestämt resans mål
förrän de kommit ut på allmänna
landsvägen. Antagligen var han rädd att
icke få vara i fred. Han hade icke
nämnt Grantorp utan endast begärt att
få träffa mamsell Sahlbeck, och som
pastorn trodde sig veta att gumman
vistades på Grantorp, hade han givit
skjutspojken order. Varken under vägen
eller här på Grantorp, hade greven
yttrat ett ord om fröken Eva. Han hade
över huvud taget endast yttrat det
nödvändigaste. Här i förstugan hade de
mottagits av en tjänarinna, som
underrättat dem om att greve Carl-Henrik
var på Larsvik och att grevinnan ännu
ej stigit upp. Greven hade synbarligen
icke uppmärksammat tjänarinnans ord,
möjligen hade han icke alls hört dem.
Hörseln föreföll att vara mycket
nedsatt. Han begärde, att mamsell Majken
Sahlbeck skulle underrättas om hans
ankomst. Två eller tre gånger
hade han som det tycktes för
bättre minnes skull upprepat
namnet Majken Sahlbeck. För
närvarande befunne sig
greven på andra våningen i
vardagsrummet. Pastorn hade
följt honom uppför trappan
men sedan fått en vink om att
hans närvaro var överflödig.
Huruvida greven nu vore
ensam eller i sällskap med
mamsell Sahlbeck eller någon
annan, visste han icke.
Syskonen voro i färd med
att smyga sig uppför trappan,
då dörren till vänster om
porten öppnades och en gumma
trädde ut i förstugan. Det var
mamsell Sahlbeck.
Carl-Henrik kände knappast igen henne.
Hon hade satt på sig en tjock
grå sidenklänning, trång i livet
med vid kjortel, ett plagg som
sannolikt legat i kistan under
tre decennier. Under hakan i
kråset hängde tämligen slarvigt fästad
en stor otymplig guldmedaljong med ett
miniatyrporträtt. Porträttet föreställde
kammarjunkaren greve Henrik Brenner
vid tjugusex års ålder. Gumman hade
vidare en spetsmössa på det blonda
endast svagt gråsprängda håret och
spetsmanschetter kring handlovarna.
Hennes händer skälvde och fingrarna
plockade oavbrutet på bröstkråset.
Ögonen voro rödgråtna.
När hon blev varse sällskapet i
trappan stannade hon alldeles rådvill.
Carl-Henrik steg ned och tog henne i famn.
— Lugna sig nu, mamselln, sade
han. För all del, lugna sig. Vi är här,
syskonen, doktorn, allesammans. Det
ska nog gå bra.
Men gumman jämrade:
— Å herre gud att det skulle övergå
mig- JaS nar mte sett honom på femtio
år. Vad ska han med mig gamla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
