Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Mycket väsen för ingenting. Av Hjalmar Bergman. (Forts. o. slut.) Med 4 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
var genast färdig att hjälpa. Men hans
arm blev liggande över hennes skuldror,
så tung att hon måste anstränga sig för
att icke sjunka ihop. Hon kände att det
gång efter annan ryckte i armen, som
om han förgäves sökt draga den till sig.
Handen hängde till en början slapp
och orörlig men så småningom började
fingrarna omedvetet treva och plocka i
ärmtyget.
— Nu till mitt ärende, kära Majken.
Först och främst ville jag lugna dig,
ifall du möjligen hyste någon oro
beträffande ekonomien. Det är en sida av
livet som man inte kan helt negligera.
Det har naturligtvis varit mig en kär
plikt att sörja för —
Andedräkten tröt honom, han tog sig
för bröstet och svalde med plågsam
ansträngning.
— Sörja för det, fortsatte han. Och,
kära Majken, att jag under alla dessa
år icke personligen uppvaktat dig, det
har verkligen inte berott på bristande
intresse —
Han stirrade framför sig efter tanken,
som fladdrade så oroligt, omöjlig att
fixera i ord. Läpparna knepos ihop,
som om han svalt något beskt —
— Ja — ja, mumlade han. — Det
är så det —
Han förvirrades av sin egen
otymplighet, sin slöhet. Varför satt han här
och hängde över henne? Vad var det,
han skulle säga? Och varför sade han
det inte?
Han betraktade henne med sträng
min.
Och hon blev rädd. Hon hade hört
talas om hans plötsliga oberäkneliga
vredesutbrott. Säkert var det någonting
sådant som samlade sig för att i nästa ^
nu bryta lös över henne. Hon vågade’
icke röra sig, det gällde ju att hålla
god min. Men hon kunde inte hjälpa
att ögonen tårades, att munnen skälvde.
Då mindes han sitt ärende. l
Han sade:
— Majken skall inte gråta. Jag har
hela tiden haft din bild levande för mig.
Jag tror inte, att det har gått en dag
utan att jag tänkt på Majken. Du har
inte förändrat dig så mycket som jag.
Du är ung du, Majken. Ack, det är
naturligt att jag skulle åldras först.
Och efter en stund fortsatte han:
— Det var det jag ville berätta. Som
du vet, tog min salig far löfte av mig
att varken muntligen eller skriftligen
meddela mig med Majken. Han får väl
förlåta att jag nu bryter mitt ord. Det
sker dock i elfte timmen.
Ja, det var nog det jag ville säga. Att
jag ofta grubblat över det där löftet.
Det har ibland förefallit mig, som om
jag skulle begå en orätt mot dig och
mot mig själv genom att hålla det. Jag
kände mig till sist fullständigt desolé.
En ohygglig ängslan kom över mig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
