Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Äpplen och päron i forntid och nutid. Av Rolf Nordenstreng. Med 10 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
5 Vem gläder för det fjärde denna
jorden med den största fägnaden?"
sporde Zarathustra vidare, och
Ahu-ramazda gav till svar: — "Den som
odlar mest av markens frukter, gräs
och träd, som giva föda, o helige
Zarathustra." Dessa gyllene ord äro
nu, år 1915, ännu långt sannare och
mera tänkvärda än på Zarathustras
egen tid. Lägg dem på hjärtat, alla
och envar som ha någon möjlighet att
handla efter dem!
Mindre Asien, Armenien och
Persien torde väl ha varit äppelodlingens
egentliga stamland. I bergstrakterna
där var klimatet lämpligt för denna
gren av fruktodlingen. Däremot har
man sig icke bekant, att äpplet skulle
ha funnits i Assyrien, Babylonien,
Palestina eller Egypten. Och sålunda
kan syndafallshistoriens "äpple"
knappast ha varit något äpple alls. Den
frukt, som Bibeln åsyftar, påstås av en
del kännare ha varit persikan, vilket
ju förefaller ganska rimligt.
Emellertid hade det österländska
föredömet småningom länt till
efterföljd i södra Europa. När Mardonios,
den persiske fältherren, ville övertala
Xerxes till aktivistisk politik gentemot
atenarna, prisade han Europa som ett
vackert land, där alla slags fruktträd
växte och jordmånen var kraftig. Den
lockelsen kunde konungarnas konung
inte motstå. Både han och Mardonios
blevo rakt lockade i fördärvet av
Greklands all frukthärlighet. Men innan
Xerxes ännu hunnit röna motgångens
bitterhet, fick han tillfälle att ge ett
mera kungligt än egentligen smakfullt
bevis på sin högaktning för äpplena:
då han på tåget genom Grekland
varsnade ett träd med särskilt vackra
guldgula äpplen, lät han smycka det med
prydnader av guld. Huruvida trädet
visade sig tacksamt för utmärkelsen
— säkerligen den första i
hortikultu-rens historia — vet man tyvärr inte.
Vad så Italiens äppelodling
vidkommer, ha vi först och främst att lägga
märke till namnet på staden Åbella i
Campanien. Den var redan på
Vergi-lius’ tid frejdad för sin rikedom på
fruktträd, och den stora frågan är,
huruvida den har sitt namn därav eller
tvärtom vårt ord äpple och dess
släktingar i germanska, keltiska,, litauiska
och slaviska språk är kommet av
stadens namn. Därom äro de lärda icke
eniga; men fastän nu äpplet på latin
inte heter någonting som liknar Abella,
ja strängt taget inte har något namn
alls, utan bara kallas malum, som
betyder en större frukt i allmänhet och
sålunda även kan nyttjas t. ex. om
citronen, så har allt detta ingen
beviskraft, ty stadens namn är inte latinskt
utan oskiskt, och det kunde lätt hända,
att oskiskan haft ett ord för äpple av
samma stam. Härför talar just den
förhistoriska äppelodlingen i Schweiz
och Östergötland. En frukt, som man
åt och odlade, måste ha haft ett namn,
och dessa pålbyggnadsfynd förskriva
sig från en tid så avlägsen, att ingen
då ännu hade ens drömt om att
grundlägga en stad i allmänhet, så mycket
mindre då Abella isynnerhet.
Sannolikheten talar således för att Abella
betyder precis detsamma som namnet på
Äppelbo socken i Dalarna (var det
månne där, som Karlfeldt fick
inspirationen till sin ovan citerade
"Äppelskörd"?).
Men på Vergilius’ tid var det inga
pålbyggnadsäpplen mera, som skapade
Abellas rykte. Nej, de inhemska
europeiska äppelarterna voro då redan
nedsjunkna till den visserligen nyttiga,
men onekligen blygsamma roll de ännu
inneha — ja, det är egentligen väl
inte alls någon roll, utan snarare en
scen, ty de utgöra rollinnehavarnas
underlag, den grundval i ordets rättaste
mening, varpå dessa uppträda.
Ymp-ningens, konst hade kommit till Europa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
