Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Äpplen och päron i forntid och nutid. Av Rolf Nordenstreng. Med 10 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
från Mindre Asien och Syrien.
Romerska ämbetsmän och krigare, som
borta i de asiatiska provinserna blivit
vana att läska gommen med deras
saftiga frukter, hemförde både
trädgårdskunniga syriska och kilikiska slavar
jämte ympkvistar av olika sorters frukt.
Snart nog blomstrade den italienska
fruktodlingen upp till den grad, att
Varro i sin Res rusticae förklarade hela
Italien för en enda stor fruktträdgård.
Detta var under Caesars och
Au-gustus’ tid. Men, som sagt, de äpplen
som nu odlades — romerska
skriftställare uppräkna en mängd sorter —
hade alla sitt yttersta upphov i olika
asiatiska arter, som sinsemellan
hybri-diserats härs och tvärs för otroligt
länge sedan. Den inhemska Pyrus
silvevStris fick bara tjänstgöra som
grundstam. Och ännu i vår tids äpplen
torde mycket litet av dess sav vara
till finnandes.
Från Italien var det emellertid, som
äppelträdet med den romerska
erövringen spridde sig till Gallien,
Britan-nien och södra Germanien, under det
att Balkanländerna och Ryssland väl
fingo sina äpplen huvudsakligen från
Grekland och Persien.
De klassiska kulturfolken skattade
äpplet högt. Hos grekerna var det en
symbol för den sinnliga kärleken och
i denna egenskap helgat åt Afrodite.
Härmed sammanhänger naturligtvis
historien om Paris’ dom i
skönhetspristävlan mellan Here, Athene och
Afrodite — men den behöver inte dras här,
eftersom alla människor ju känna den.
Nästan lika känd är naturligtvis myten
om Hesperidernas gyllene äpplen —
och det är naturligtvis den, som går
igen i den nordiska myten om Idun
och hennes ungdomsgivande äpplen.
Ty avlidne professor Sophus Bugge i
Kristiania har fullkomligt slagit ihjäl
alla de äldre teorierna, enligt vilka
Idunsmyten skulle ha så gott som av
sig själv vuxit fram i Danmarks
apelgårdar: dessa funnos ännu inte till
på den tid man trodde på
hednagu-darna. Snarare har det väl då varit
germanska legoknektar i Roms och
Byzantiums härar, som bragt
äppel-myten med sig norrut — vi veta ju,
att t. o. m. nordiska krigare funnos i
Konstantinopel redan på 500-talet e.
Kr., då Prokopios omnämner dem. Att
Grekland då var kristet hindrar inte
att hednamyter ännu förtaides man och
man emellan.
Av romerskt ursprung är det äpple,
som än i denna dag åtnjuter det största
anseendet: riksäpplet. Vi möta det
första gången på ett av Augustus
präglat mynt, där icke mindre än trenne
riksäpplen äro framställda, bärande
inskrifterna EVR. ASI. AFR., sålunda
symboliserande hans välde över tre
världsdelar. Senare romerska kejsare
nöja sig med ett enda riksäpple,
omgivet av en ring, men kröna det i
stället med en segergudinna, som
emellertid vid kristendomens införande som
statsreligion utbyttes mot ett kors.
Det romerska rikets fall gav även
fruktodlingen en svår knäck, men gjorde
likväl ingalunda slut på den. I det
östromerska riket fortfor den
naturligtvis att idkas ända till dettas undergång
— ja, turkarna gjorde nog inte slut
på den de heller — och även i Italien
samt här och var i provinserna växte
och frodades aplar, päronträd m. m.
trots folkvandringskrigens
ödeläggel-ser, om ock ej så som under
romartiden. Klostren voro under medeltiden
de viktigaste fruktodlingscentra, och
i den mån nya kloster anlades,
planterades också nya trädgårdar. Men
också statsmakten tog hortikulturen i
sitt hägn, då Karl den store,
kultur-spridaren framom de flesta, framsynt
på detta område som på alla andra,
påbjöd planteringar vid alla sina slott
och lantgårdar liksom vid klostren.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
