Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - En Småstadsbal. Av Elsa Lindberg-Dovlette. Med 4 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i förstugan. Det var tvillingarna Trillan
och Cillan, döttrarna till stadens rikaste
hus. Frun kom först. Ty hon var nu
en gång född därtill. Hon var
nämligen adel i sig själv. Det glömde hon
ej och lät ej andra göra det heller.
På hennes visitkort stod det att hon var
"född". Hon hälsar stelt omkring sig.
Döttrarna voro runda och knubbiga.
De kallades för "Smultronen", ty de
hade röda kinder och runda ansikten.
De fnittra och niga.
Deras kusin studenten är med dem.
Han mönstrar damerna kritiskt.
Nu stiga två herrar in på en gång.
Det är "bröderna". Den ene vindar
och är mager. Den andre är fet och
ser rakt framför sig. De äro alltid i
gräl med varandra. Och trampa
varandra på fötterna i broderlig tvedräkt
på de ömmaste ställena. Den brodern
som vindade blev ibland så ond, att han
såg rakt. De ha var och en sin lilla
gård med jordområde. Vanligen
uppträdde de i kragstövlar och piska,
spridande omkring sig en doft av ladugård.
Men i kväll hade de låga lackskor och
vita handskar och doftade av
eau-de-cologne.
Så kom borgmästaren med sina
fem flickor och guvernant. Då blev
det ett stilla, men sorgligt slut på den
blyga lilla förhoppning fiskalens döttrar
haft, att även de skulle få dansa i
kväll. Fem flickor till och en
guvernant. Och apotekarfrun rättade på
glasögonen, tog en överblick av det hela
och- sade: — Jaha. Det tycktes bliva
som på alla danser här i Lillköping
— damerna dubbla, men herrarna
något enkla––––
Borgmästarens äldsta dotter var en
täck, gladlynt brunett; den andra
dottern i ordningen var blek med sorgsna,
trånande ögon. Hon var sjuk,
hjärte-sjuk, hade känt en fattig styrman, som
borgmästaren ej ville veta av. Han
var nu ute på långresa.
— Hon har givit honom på båten,
sade borgmästaren och skrattade.
Men den bleka flickan väntade. De
tre yngsta borgmästardöttrarna kallades
av alla Tripp, Trapp och Trull. De voro
fulla av odygd och påhitt. Guvernanten
var en seminarist med pincenez. Hon
såg alltid tafatt ut med sina stora
förkylda händer, som alltid voro i vägen
och alltid syntes, medan hon försökte
dölja dem. Tripp, kom genast i gräl
med Trapp och Trull och eggade upp
dem båda mot varann. Guvernanten
sökte förgäves medla. Barnen vilja
draga henne åt var sitt håll. Hon
söker förgäves värja sig, tappar
pince-nezen, rodnar så att hon känner, hur
det pickar och bultar vid tinningarna
och försöker draga åt sig händerna,
som tyckas svälla.
Lilla Polly sitter inklämd mellan
tanterna. — En dålig plats för att bliva
uppbjuden till dans, skulle
"Eternellerna" hava sagt, ty de förstodo
sig på sådant genom mångårig praktik.
Ty liksom det finnes goda platser vid
fiskafänge, där det nappar bättre än
på andra ställen, så förhåller det sig
även på samma sätt för den, som vill
bli uppbjuden till dans.
Den flygande postmästaren flyger
från den ena till den andra för att få
mera liv i sällskapet, som han säger.
Den vite provisorn följer honom
sävligt och klämmer fram ett ord här och
ett ord där. Handelsman har i all
blyghet klämt sig in i ett hörn. Frun, som
är "född", har lagt beslag på doktorn.
"Mina flickor!" och "mina flickor"
lät det oupphörligt.
Den blinda frun leddes fram till
pianot. Hon började strax en vals,
som hon lärt sig spela, då hon ännu
var seende, så att det var en gammal
och stadig vals, som sällskapet här
kände till.
Postmästaren med den vackra
disponentfrun hade öppnat balen. Det går
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
