Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Pettersonskans tändsticka. Av Elisabeth Kuylenstierna-Wenster. Med 3 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
det starka, orädda modet, och som icke
nöjt sig med att gå som lastdjur.
Men strax därpå låg han och
snyftade förtvivlat över att vara son till en
brottsling, kanske en tjuv eller en
rånmördare, kanske han själv hade brottet
i blodet som ett gift. Han borrade ned
huvudet i kudden, så att modern därute
i köket icke skulle höra, att han grät,
och tårarna strömmade. Det var så
förfärligt med detta fattiga, enformiga
liv, som han krälade fram .bakom en
boddisk; och tänk, om han till sist icke
stode ut, om hans fars onda anda
vaknade i honom och han beginge ett
brott endast för att få luft för allt det
sjuka, instängda?
Modern kunde inte hjälpa honom,
hon var tjänstekvinnan, som livet
trampat på, som han själv
aldrig lyfte upp till sig i sina
ärelystna drömmar. Hon var
endast en börda till, ty hon
återspeglade hans gråa
barndom med rännstensflod och
halmstråbåt. Och än värre:
han återsåg sitt yttre hos
henne, håret, ryggen, de långa
armarna och de hängande
skuldrorna.
Han var nitton år nu och
började få blicken öppen för
kvinnlig fägring. Både
grubblande tankar. och hetsande
böcker skötos åt sidan. Han
fick sin första flamma i en
liten fattig, men vacker
skobutiksflicka, vilken han flitigt
bjöd på bio och kondis och
för övrigt visade en gosseblyg
tillbedjan.
Särskilt smickrade det
Napoleon, att hans Margit tilldrog
sig uppmärksamhet av fina
herrar. Han skänkte henne en
klädsam sommarhatt och en vit
linnekappa och under flera
söndagsutflykter njöt han av att tro
sig älskad av detta blonda, glitterögda
människobarn, som kommit i världen
för syndens och glädjens skull, men
som fått en tidig klokskap om livets
vägar och därför aldrig lät leda sig
mot ett sluttande plan.
Hon tänkte allvarligt på att bli fru
Kaiser en gång — i hela sex veckor
förespeglade den framtidsvyn hennes
underligt lurande blick — men så
kom en förste styrman, en kraftig och
hurtig pojke och gjorde henne sin kur
via ett par bruna boxskinnskängor,
kontant betalda, och den kvällen
kallade hon Napoleon försmädligt: "Lilla
Nappen".
— Jag vill ut och segla, du Näppe,
sade ung Margit bestämt, när de
mån-skenspromenerade på Skeppsholmen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
