Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Pettersonskans tändsticka. Av Elisabeth Kuylenstierna-Wenster. Med 3 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Näppe ryste. Han hade endast i
toalettändamål haft beröring med
vatten. Att komma ut i båt och
överlämna sig åt elementerna föreföll
honom närmast som en ingress till
självmord.
— I morgon far vi med spårvagnen
till Råsunda, föreslog han avledande.
— Äsch, spårvagn! Törs du inte
segla? — Du är en hare förstås!
Napoleon blev blodröd.
— Jag kan inte segla, mumlade han.
— Du kan inte mycket, din
stackare. Det måtte vara tråkigt att dras
med en ynklig kropp och rött hår. Det
är mycket galet på en gång. Margit
skrattade groparna i kinderna djupa och
röda. Och ögonen gnistrade metalliskt
under buktade, långa fransar. Nå ja,
segla skall jag nog få göra ändå, dig
förutan.
— Margit, jag trodde, du höll en
liten smula av mig.
— Det är inte utan, att jag trott
något lika befängt, men man ångrar
och bättrar sig, du. Du är ingen karl,
du är en pojkvask. Och så är du så
fjantigt rädd för allting. Det är jag
trött på. Gå hem till morsan, lilla
Näppe.
Inom Napoleon sved sorgen som salt
i sår den natten, och på morgonen var
hans huvudkudde alldeles våt. Tung
och trött klädde han sig, slö och tyst
drack han kaffet, som modern ställt
fram på köksbordet.
— I dag är det jämnt fjorton år,
sedan din pappa reste, sade hon
ofrivilligt viskande. Jesses för mod hos
den karlen; han simmade ut till båten.
Napoleon ställde koppen ifrån sig.
— Bara man är djärv och orädd,
tycker visst kvinnfolk om en, sade han
bittert.
Fru Maria blev förvirrad.
— Ja, ja, det kan ju hända. Det är
manliga egenskaper det. Men kära
Napoleon, man får väl tacka Gud för
sån man blivit, bara det går en väl.
Napoleon reste sig häftigt, tog ett
kort adjö och gick. En lång, enformig
söndag förestod, efter Margit ej velat
göra upp om något möte. Han skulle
vara ensam som alltid, sitta inklämd
bland helgklädda människor på en
spårvagn eller ett tkg, icke räcka upp
över mängdens huvuden, där det var
något att se, icke orka armbåga sig
fram till en talaretribun för att höra ett
eldande anförande.
I dystra och hätska tankar vandrade
svärmaren Kaiser omkring i staden.
Han undrade, var Margit färdades,
vem som i dag gladdes åt hennes
friska, solstarka fägring; och plötsligt
drömde han henne och sig i en båt
med skinande vita segel. Den styrde
utåt blånande hav. Rodret låg fast i
hans hand, och när vågorna gingo
högst, frågade han: — Du är väl inte
rädd, Margit? — Inte, när jag är med
dig, svarade hon.
Hopkrupen, smal och tunn satt han
på en bänk invid den gamla
klockstapeln på Johannes’ kyrkogård.
Ansiktet lyste gråvitt i solen, men ögonen
voro svarta brunnar, fyllda av det
mörkaste livet äger: hopplös längtan.
Han satt så stilla och kände doften av
blommande lindar som en sugande
ångest i hjärtat. Drömmens seglats var
redan slut, ty ett par pojkar hade ropat
honom åter till verkligheten med några
speord om hans röda hår.
Med ens for Napoleon upp från
bänken och tryckte sig darrande intill
klockstapeln. Han hade hört portarna
till brandstationen slås upp. Vagnar
rasslade blixtsnabbt förbi. Ängsliga
röster skreko, fötter trampade marken
i snabb och orolig takt. Själva luften
fylldes ett ögonblick av larm och
fruktan. Det var något stort, något alla
berördes av,. som en minut skar bort
helgdagslugnet med ett skarpt,
ängslande snitt. Människornas hållning blev
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
