Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Pettersonskans tändsticka. Av Elisabeth Kuylenstierna-Wenster. Med 3 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
marnätter, då den stora stadens hjärta
gav sig tid att drömma barnadrömmar.
Napoleon satte sig upp i sängen,
överkroppen vaggade fram och åter
som i gnagande värk. I morgon natt
skulle fiolen plötsligt tystna och de
glada flickrösterna skrika till i
förfäran, mödrarna springa ut på gatan
med sina sovande barn, och männen,
de morska, bredaxlade männen,
krympa ihop i ångest inför det hemska,
hotande i en slickande röd flamma.
Men så ljuder en skarp signal,
hästhovar slå gnistor mot gatstenarna,
fönstren flyga upp i hus vid hus.
Brandkåren! Och vid brandstället skall
man förundrade se på varandra. Hur
har brandkåren hunnit så fort hit? —
Vem har alarmerat den? De morska,
bredaxlade männen le förläget. De
hade inte varit så raska i vändningarna.
Vem då? — Jaså, han! — Napoleon
Kaiser.
Snyftande kvinnor skulle tacksamma
och rörda trycka hans händer. Han
skulle se in i ögon, fulla av värme och
beundran. De unga skulle vända sig
bort från sina kavaljerer, dansens yra
glädje låg på bår, och de mötte
livsallvaret. Då lärde de sig uppskatta
Napoleon Kaiser.
Han lade sig igen, uttröttad; ögonen
föllo ihop, men sömnen gled icke
lugnande över hans skälvande lemmar.
Nervspänningen vek icke. Han tyckte
sig höra steg i rummet, snabba, flyende
steg. Napoleon slog upp de tunga
ögonlocken. Ingen syntes till. Var det
faderns vålnad, som sökt sonen för att
stärka honom i hans uppsåt? Han, den
djärve, såg säkerligen endast
dådkraften i företaget, örnen är ett rovdjur,
siktar hans flykt ock mot solen.
Fru Maria måste skaka
eftertryckligt i Napoleon för att få honom vaken
nästa morgon. Han gick till butiken,
blytung i lederna, och intog sin
obemärkta plats bakom disken. Ingen
brydde sig om, att han såg sjuk och
eländig ut. Måndagen var alltid trist,
och var och en bar på sitt misshumör
över utsikten till en oändlig
arbetsveckas avskildhet från sommar och sol.
Kunderna föreföllo också rediga av
värme och trötthet. Staden hade all
sin juliheta olust i blodet, och de
osunda dunsterna från smala
medeltidsgränder ökade misstämningen.
Allting blev så kvalmigt och instängt;
landet hägrade som ett grönt Fata
Morgana, där vila och all annan
härlighet fanns. Arbetet gick trögt; icke ens
den plikttrogne Napoleon skötte sig så
färmt som eljest. Hans händer hade
mindre kraft än någonsin. Han måste
finna sig i att bli utskrattad, då han
icke orkade taga ned ett stycke perkal.
Äntligen blev det stängningstid.
Napoleon stannade efter de andra,
smusslade in något i ett paket och tog
sedan långsamt vägen hemåt.
— Möter jag nu Margit, tänkte han,
och hon är snäll emot mig, så bryr jag
mig inte om det andra. Då skall jag
bara vara lycklig. Jag skall kyssa
hennes röda mun — det har jag aldrig
gjort — men jag tror, att den kyssen
skall göra mig stark på ett vackert
sätt. Napoleon hade aldrig kysst någon,
aldrig själv blivit kysst av andra läppar
än moderns torra och skrumpna, som
med arbetskvinnans tafatthet snuddat
över hans kind eller panna. Men sedan
han lärt känna Margit, hade han skyggt
längtat efter en kyss. Den var för
honom inbegreppet av så mycket. Den
kunde inte ges och tagas, utan att hela
ens varelse följde med; den skulle
skänka honom en förnyelsens styrka,
som förändrade hela hans tillvaro.
Det var ju mening med allt här i
världen, en högre mening. Det hade
prästen sagt, och Napoleon ville så
gärna tro det. Han tyckte sig ha burit
ödets börda länge nog, finge han nu
en förklaring på eller en upprättelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
