Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Pettersonskans tändsticka. Av Elisabeth Kuylenstierna-Wenster. Med 3 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
velat ställa till mordbrand, skulle nog
få sina fiskar varma.
— Vet man vem det är?
— Det är Pettersonskans rödhåriga
pojke; den där stackarn, som ingen
frågat efter.
— Nej, nej, det är inte min
Napoleon, kved Maria i dödsångest, han har
aldrig gjort något orätt.
Onda och goda ögon stirrade på
henne, och ondskan lade sig inför
moderskvalen. Hon rådde väl inte för
det. Det blev en sekund stilla i den
upprörda folkhopen. Man gav plats åt
ett par poliskonstaplar, som
efterskickats.
— Han ligger i portgången,
mumlades det.
Och där låg Napoleon Kaiser sans-
lös, ännu med ett stycke oanvänt,
foto-genindränkt papper i handen. Han
hade varit på väg ut för att alarmera
brandkåren, då svimningsanfallet kom
och han föll framstupa med ena armen
utsträckt.
— Vet man bestämt, att han är den
skyldige? frågade en av konstaplarna.
— Nej, sade en medlidsam röst,
nej.
— Han har aldrig gjort något orätt,
snyftade fru Maria.
Napoleon Kaiser, stackaren,
förhördes och bekände genast, att han
anstiftat elden, men anledningen ville
han icke yppa; den behöll han
innanför hårt slutna färglösa läppar. Det
skulle inte bli bättre, om han krossade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
