Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Bakom det höga planket. Av Otto Witt. Med 1 bild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tätt. Här och där voro grenar knäckta,
ibland även hela träden —
— Här ser du! Hela min trädgård
är förstörd och det är din skuld.
— Min? undrade Gunnar och värjde
sig för den hotande handen.
— Javisst — pojkar äro pojkar —
och det är för pojkarnas skull jag måste
sätta upp planket och det är plankets
skuld att cyklonen härjade så här
hemskt — så nu, min gubbe lilla, har
du aldrig fått smörj förr — så
kommer det att vankas just nu.
Då var det som gav förtvivlan för
den orättvisa ägan Gunnars hjärna
inspiration —
— Halt! ropade han.
— Ånej, din lymmel —
— Halt — jag skall reparera
skadan —
Blomkvist blev så häpen, att han
släppte sitt tag.
Vips sprang gossen ut genom
porten och Blomkvist efter.
Men Gunnar undslapp även denna
gång den argsinte trädgårdsmästaren.
Han sprang direkt hem.
Han tyckte att det var precis, som
hade hans onda önskningar gått i
uppfyllan — och så mycket ont hade då
verkligen trädgårdsmästaren icke gjort,
att han förtjänade att bliva totalt
ruinerad.
Och så mognade i nattens stillhet
Gunnars plan.
När han vaknade, klarnade
ytterligare ett par detaljer och så var allt
färdigt.
Han stegade morskt i väg till
Blomkvist.
Porten stod öppen. Ingen syntes till
innanför det mystiska planket.
Gunnar knackade på dörren till
trädgårdsmästarebostaden. Intet svar.
— Jag undrar, om Blomkvist har
hängt sig? tänkte han och såg sig
runt omkring, förskräckt.
Slutligen upptäckte han trädgårds-
mästaren — han stod stilla böjd över
ett land och gallrade rädisor.
— Att han inte anfaller mig?
undrade Gunnar.
— Goddag, Blomkvist! sade han
högt.
— Goddag.
— Jag kommer för att hålla mitt
löfte.
— Hocket löfte?
— Att reparera skadan.
— Skadan — ha, ha — av den blir
man vis —
— Ja, men inte rik, tyckte Gunnar
lillgammalt. Men nu tänkte jag att
göra Blomkvist rik — — —
Karlen såg upp.
Tydligen trodde han att Gunnar drev
spektakel med honom, ty det såg ut
som hölle han på att bli ursinnig.
— Parvel! sade han emellertid
endast i föraktfull ton.
— Just det, svarade Gunnar. Men
om nu Blomkvist vill höra litet på
den där parveln —
Blomkvist reste sig upp och såg på
den frimodige pysen — att han inte
var rädd för stryk —
— Nå? undrade han.
— Hur mycket tjänar Blomkvist på
sina frukter?
— Fem hundra.
— Blomkvist skall tjäna det dubbla.
— Vad nu då? Jag gör så tusan
heller — hela mitt år är förstört —
se på träden.
— Jo, om Blomkvist vill göra
alldeles som jag säger —
Och så blev det en hemlighetsfull
konferens som hördes av ingen mer
än de två.
Men efter den sken Blomkvist upp
som ett grant vinteräpple och han sade
i en ton som var så söt som ett gult
plommon.
— Jädrar i min åttkantiga lever —
inte kunde jag då tro att en pojke,
som inte är torr bakom öronen kunde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
