- Project Runeberg -  Bonniers Månadshäften / 1915 /
934

Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Garinka. Av Astrid Glas. Med 4 bilder

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Jag hade alldeles tappat bort henne
under dessa år. Inte av likgiltighet
precis, utan så som man låter det
mesta glida sig ur händerna.

På ett litet kosmopolitiskt
pensionat i den sydfranska staden G. hade
jag träffat henne och hade varit
tillsammans med henne under en lång
och glad sommar. Nu hade jag dock,
som sagt, förlorat henne ur sikte.

Men ibland; när jag stannade
framför hennes porträtt, tänkte jag: — Vad
har det månne blivit av henne? —
Och jag mindes ett och annat.

Jag mindes henne sådan hon oftast
suttit, stilla, nästan apatisk i sin stol
i skuggan av trädgårdsmuren, under
junisolens brännande hetta. I hennes
knä låg en bok. Med sina bleka, litet
slappa händer vände hon sakta
bladen, men de mörka ögonen
tycktes se igenom dem, ända
djupt ned i jorden.

Endast sällan tog hon del i
vårt sladder. Blott om man satt
ensam vid sin brevskrivning
eller bok, kunde man höra
hennes milda röst med dess svaga,
läspande brytning:

"Je ne vous ennuie pas,
Ma-demoiselle?"

Och då kunde Garinka tala,
men endast helt sakta, medan
ögonen lyste i den bleka, litet
breda ansiktsovalen.

Hon var bulgariska, och hon

talade om sitt land. Men ofta tystnade
hon, och läpparna pressades smärtsamt
ihop, som om hon kommit att röra vid
ett hemligt och smärtsamt sår. Om
hennes familjeförhållanden fingo vi
ingenting veta.

Hon talade också om sina böcker
och sin musik.

— Jag skall studera, tills jag blir
25 år, sedan vill jag inte leva längre.

Jag såg upp helt bestört. Hon sade
det lugnt och vardagligt, men också
bestämt. Hennes ögon sågo lika
apatiskt drömmande ut som förut, men
kring munnen spelade ett halvt
förväntansfullt leende.

j— Jaja, ni kan inte förstå mig, vous
autres heureuses suédoises! sade hon
så stilla.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 16:29:24 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/bonnierma/1915/0942.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free