Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Garinka. Av Astrid Glas. Med 4 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Garinka med ett skälmaktigt leende
gick fram till fönstret och såg ut.
Hon fick syn på någon där nere och
rodnade och nickade. Jag såg ut över
hennes axel. Maurice satt uppflugen
på det gamla väderbitna
trädgårdsbordet och rökte sina cigarretter,
medan han med sin lediga hand kastade
slängkyssar upp mot vårt fönster.
J’ai descendu au verger
Pour cueiller une rose.
. Mais ma belle vint a passer,
Je n’ai plus vu la rose!
gnolade han halvhögt.
— Maurice! Maurice! Det var
Madames kraftiga röst inifrån huset.
— Vous savez, Madame —! och
Garinkas röst bröts i ett litet
oemotståndligt skratt, medan hon gled ned
från fönstret och drog mig med sig.
Och så kom det, impulsivt.
— Vous savez, une lettre qu’elle a
trouvée sur mon bureau! Ett brev från
Maurice, den galenpannan. Och nu
vill hon inte ge mig några pengar!
Hon har alltid hand om dem åt mig.
Och nu vill hon inte ge mig några,
pas un sou! Si vous saviez, comme
elle nr a grondé!
Ja, det var den sommaren, den glada
sommaren.
Sedan tappade jag som sagt bort
henne.
Dock inte genast. Jag fick rätt
många brev i utbyte mot mina, brev
med en liten fin och petig stil, som
var mera lik hennes barnsliga röst än
brevens ofta patetiska innehåll, och
som kunde bli nästan oläslig, när hon
blev upprörd.
— Je ne peux pas écrire, quand je
suis troublée, sade hon själv.
Hon skrev ingenting om Maurice.
Men en vacker dag ett stycke in på
hösten hade hon flyttat från Madame.
Så kom kriget för Bulgarien.
Jag fick ett hart när oläsligt brev.
Hon ville, hon måste ut, skrev hon.
Hennes far var militärläkare (nu först
fick jag veta det), och hon skulle bli
rödakorssyster. Nu, nu först visste hon
varför hon fötts till denna meningslösa
värld! Nu hade hon rättighet att vända
hem, nu när "la Bulgarie la réclama’\
Alltid kunde hon ge sin skärv.
Kort därefter ett litet trött brev:
— Mon pére ne le veut pas. Il faut
que je reste en France.
Det lät för stilla, för resignerat efter
det förra. Och jag tvivlade i mitt stilla
sinne på att Garinka, om hon vaknade
till att vilja något, skulle låta sig hejdas
av en annans vilja. Nej, snarare då —
Maurice! Hon kunde inte längre göra
sig fri, hon ville nu inte själv lämna
hans land, fast hon försökte tro det.
För Garinka hade hennes första
kärlek blivit till det mest krävande allvar.
Det var hennes första, det skulle bli
hennes enda, det stod att läsa mellan
var rad i hennes brev, fast hon aldrig
nämnde hans namn.
Jag tänkte på Maurice, på hans
grunda, soliga leende och lättjefulla
jargon, under vilken man anade all
egoismens energi.
— Maurice ne le veut pas, tänkte
jag.
Det var det sista brev jag fick
från Garinka. Sedan sände vi kort till
varann. Och så tappade vi bort varann
alldeles.
Men aldrig, nej, aldrig trodde jag,
att jag skulle finna igen henne, som
jag gjorde.
––––––-Jag fick häromdagen fatt
i några nummer av en engelsk
rösträttstidning. Med all aktning för "de
målmedvetna kvinnornas uppmarsch",
eller hur frasen lyder, får jag bekänna,
att jag sållade undan de för övrigt i
dessa nummer tunnsådda politiska
tankekornen, för att hålla mig vid den
brutalt levande text i kött och blod,
som annars fyllde dess spalter. Det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
