Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Dödsmossen. Av Erik Sparre. Med 6 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vattenytan — som en annan Ofelia —
och det lilla huvudet omramat av små,
runda Hydrocharisblad.
Gamle kusken Jonsson hade
kommit i tjänst hos""nådig greven" medan
denne ännu var ungkarl och
arrenderade den lilla gården Lättersta vid sjön
Rottningen. Husbonden hade vid första
ögonkastet fäst sig mera vid hans
öppna, redbara ansikte än vid hans
vackra betyg och bland flera
med-sökande givit honom platsen efter förre
kusken, mulatten Wirth, vilken både
söp och stal samt var elak mot hästarna.
Greven var en nimrod av renaste
vatten och som Jonsson även hade en
god portion jägarblod i ådrorna, var
ärligheten och punktligheten själv samt
rädd om hästarna som sitt öga, så
trivdes de båda tillsammans så gott som
ett par människor gärna kunna göra.
De lågo ute på jaktstigen, så ofta
tillfälle därtill gavs och härliga voro de
dagar, de tillbragte i de vidsträckta,
arrenderade markerna eller i
Rottninge-sjöns fräken- och bladvassar, då
änderna voro lovliga. Det sysslades också
mycket med fiske och husbonden hade
efter ett par år lärt upp Jonsson så
pass, att han var lika slängd med
ryssjor, nät och långrevar, som
mästaren själv. Men så gifte greven sig med
en ung fröken från grannskapet och
något år därefter köpte han det stora
godset beläget i en annan del av länet
och flyttade dit med nästan allt sitt folk,
sin grevinna och sin unge son.
Här blev mera att göra för de bägge
jaktkamraterna på gården isynnerhet
de första åren innan man fick allting i
ordning — hela godset hade förut så
gott som legat i legervall — men bäst
det var, voro de ute på jaktstigen igen
fast nu på större och villebrådsrikare
marker samt and- och fiskrikare sjö än
greven haft vid Lättersta.
Men åren gingo och både herre och
tjänare blevo gråa i skägget och håret
tunnade av. Det goda förhållandet dem
emellan hade stadigt hållit i sig under
tidernas lopp och kuskens tillgivenhet
för sin husbonde hade om möjligt vuxit
sig starkare. De lågo fortfarande ute
på jaktstråten och de roligaste och bästa
jakterna hade merändels försiggått
omkring gölen ovanför Magdebol. Där
hade mängder av rådjur, harar, tjädrar
och orrar bitit i gräset under årens lopp,
för att icke tala om älgarna. Greven
hade förstås skjutit de flesta och
vackraste exemplaren men kunde ändå ej på
sätt och vis mäta sig med sin
följeslagare ty denne hade en vacker
septemberdag gjort en briljant "dubble"
på tvenne älgtjurar i skogsbrynet strax
ovanför gölen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
