Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Hos Spågubben på Söder. En intervju om hur man spår i kaffesump och kort. Av Jaya. Med 12 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
det gammaldags hemtrevna rum, där
Spågubben, vithårig, klarögd och värdig
residerar.
Ute i det stora köket med sin
fållbänk, sina blanka kopparkärl och sin
högryggade björksoffa sitter Emerentia
och vaktar kaffepannan, som puttrar i
spiseln medan hennes krumma fingrar
vant sköta strumpsockorna.
Ute i den lilla trädgården täcker
snön ännu alla rabatter och inloppets
vackra panorama lyser i marsdagerns
tunna, blåblanka luft.
Spågubben är en smula vemodig i
dag. Han var en gång i tiden god vän
till trädgårdsmästare Björn och nu har
dennes son också burits bort till
graven.
— Jag visste nog att det skulle gå
så, säger han, jag såg det sist jag
besökte honom. Men det kännes tomt
att bli så här ensam. Det röjes
omkring en, nya unga skott skjuta upp
och jag gamling står kvar som ett
skräpigt ogräs, i vägen för det nya.
Kommer nu inte också staden och vill
ha min tomt, där jag och far före mig
bott i hela vårt liv. Breda gator och
stora stenhus. Som om det medförde
mer lycka. Nej, nej, det stundar
vargatider för Sverige. Väl skall det
komma ett ekonomiskt uppsving nu en
tid, men må ingen invagga sig i ro
därför. Det är falskt. Inifrån gräves
grunden upp och icke alltför länge
dröjer det förrän en övermäktig fiende
slår ned på oss. Jag har sett det.
Den gamle mannens ansikte lyste av
en inneboende intelligens men hans
ögon voro trots sin klarhet slutna i
ett inre skådande.
— Det blir avunden och splitet,
som blir Sveriges fördärv.
Småkuriga-tider ha vi alltid hos oss, men dubbelt
svårt skall det bliva och broder skall
lyfta mot broder sin hand, syster mot
syster. Ty bland det myckna jag ser,
skönjer jag också kvinnor, och ingen
lycka lovar det landet, ty större blir
splitet, djupare hatet och intriger skola
bana väg för nederlag. Länge skall
det dröja innan Sverige kan repa sig
efter de olyckor som stunda och ni må
skriva, att när det blir två regenter i
landet: Han i slottet och han i Folkets
hus, då ve över dem båda. Då är
stunden inne och intet kan hejda den.
Men så allvarligt samtal sökte ni
väl ej — Var det icke kort och mera
sådant vi taltes vid om?
Den gamle herrn fäller upp
klaffbordet framför soffan och breder ut
en kortlek framför sig.
Men Emerentia, som haft dörren på
glänt, sträcker in sitt huvud och tycker,
att det inte är värt att belamra
bordskivan än, ty nu står kaffet och
klarnar. Och så bredes en hemvävd duk
på bordet, därpå ställas små äkta
målade koppar, en brödkorg av en f. d.
romersk soldathjälm, rågas med rån och
smörkakor och så slår Emerentia sig ned
på en stol bredvid oss och doppar friskt.
— Herrn han spår, säger hon. En
faslig mängd med händer har han, och
kort och sandpåsar, och mycket
märkvärdigt sker här. För se syner, det
förstår han sig på. Men vill hon lära
sig det allra bästa sättet, så blir det
allt jag som lär ut det. Jaa, herrn
föraktar det, men vill han eljest vara
god och förklara hur jag visste att han,
Björn, skulle dö, och att systerson min
skulle vinna på lotteri och kattan bli
biten. Det var allt kaffesumpen det,
herrn. Och nu så ska jag lära henne
det så di där herrskaperna hos
Bonniers ska kunna sköta sig själva och
inte skriva postsäckar till herrn här.
Hälsa dem för resten att jag bara
bränner alla de där breven, för herrn
är ingen som gör något för betalning
inte.
Emerentia var förtrytsam och
"herrn" halvt missnöjd, halvt road.
Han hade genom erfarenhet lärt sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
