Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Herrarna Eklundh och Östberg. Två Monte Carlo-upplevelser. Av Frank Heller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Herrarna Eklundh och Östberg.
Två Monte Carlo-upplevelser.
Av FRANK HELLER.
Herr Eklundh var en av de första
landsmän jag lade märke till i Monte
Carlo, sedan jag över huvud hunnit så
långt att jag kunde plocka ut
landsmännen ur det prismatiska myllret i
hasardens huvudstad. Jag tog honom
till en början för tysk — rätt
förlåtligt, eftersom hans huvudsakliga
umgänge var germanskt. Herr
Eklundh, som ej märkbart stack av från
detta umgänge, talade för övrigt
flytande tyska — han hade haft affär i
Frankfurt i åtskilliga år.
Det intressanta med herr Eklundh
var fru Eklundh; hon var söt, mycket
söt, fräsch, blond, blåögd, med vacker
figur, något för korta ben. Jag hade
tagit mig friheten att beundra henne
utan att veta vem hon var, då hon om
juniaftnarna promenerade på
Kasinoterrassen med en väninna, alltid
densamma. Även väninnan var söt, men
fru Eklundh var sötare. En afton, då
jag satt med en tysk bekant på
terrassen, sade han:
— Där går en landsmaninna till er.
Jag såg upp. Det var fru Eklundh.
— Vad heter hon? frågade jag
skyndsamt, ty hon var verkligen
frappant.
— Cederlund, sade min tyske vän,
givande fru Eklundh det enda svenska
namn han kände.
Följaktligen betraktade jag under
den följande tiden min charmanta
landsmaninna med dubbel tillgivenhet,
parad med aktning.
En vacker dag var hon icke längre
ensam. Herr Eklundh hade anlänt från
Frankfurt, där han haft affär i åtskilliga
år. Herr Eklundh var som redan sagts
omgiven av flera germanska vänner.
De talade tyska, och fru Eklundh
var centrum i deras konversation, men
till min besvikelse drucko de aldrig
Cederlunds punsch, såsom jag väntat
mig. — Därpå fick jag veta att fru
Cederlund i själva verket hette
Eklundh.
Jag lade märke till att herr Eklundh,
som var välklädd efter tyska, eller
kanske rättare wieneridéer — vid
kavaj, som gick halvvägs mot knäna,
och uppvikta säckbyxor, som gingo
fram på tåhättorna — näst sin fru var
medelpunkten i samkvämen. Då jag
känner världens ondska, även i
Tyskland, drog jag härav den slutsatsen
att herr Eklundhs affär (som han
innehaft i åtskilliga år i Frankfurt) gått så
bra att han var tät.
En av herr Eklundhs vänner var
särskilt påfallande. Han var lång och
massiv som en germansk urtidshjälte
i de illustrerade tidningarna, och hans
huvud, som var vackert och fyrkantigt,
påminde ej litet om Björnstjerne
Björnson i yngre år. Ansiktet talade
om energi, strebersinne, brutalitet.
Kläderna tycktes mig skvallra om
bättre dekis. Då jag nu börjat få litet
kännedom om Monte Carlo, sade jag
genast till mig själv:
— Denne tyske herre har ett eller
flera system.
Så var verkligen också fallet. Herr
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
