Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Henning Berger. Av K. G. Ossiannilsson. Med 1 porträtt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sin bergstopp och betrakta samtidens
förhoppningar med ett ironiskt smålöje,
om de ens betrakta dem alls. Men
med åtskilliga av dessa fränder är
denna frändskap ganska ytlig. De ha
på enbart litterär väg hunnit dit, där
Berger står eller irrar, tack vare
skap-lynne och erfarenheter. De befinna sig
rätt väl på sina bergfästningar. De ha
i inre och yttre hänseende inrättat sig
som rentierer, och deras åsikter tyckas
vara rentierns.
Berger har ofta anlagt rentierns
mask. Han har gycklat smått med
masken och därmed sökt antyda dess
solida objektivitet. Men Bergers
rentierer äro mycket riktigt ej
människoskildring i den meningen, att de skulle
vara studier ur andra människors liv.
De äro masker — som kanske sällan
passa in med den verklige rentierns
— och de äro masker åt ett cyniskt,
självbekännande jag. En man, som
lever på räntor — redan det en poets
hopplösa dröm! — som tack vare
räntorna är "oberoende", d. v. s. rotlös i
sitt land och sin tid, och vars reseliv
är en ständig jakt efter en tillfällig
jordmån för ett jag, som ingenstädes
hör hemma, se där den ideelle rentier,
som maskerar diktaren själv!
På sätt och vis är denna skygga
reseoro ett rasdrag. Fransmän, som skriva
om svensk litteratur, stanna småleende
inför ordet "längtan", som de
mödosamt uttala och ofullständigt förstå.
Men det ordet betecknar för dem en
god del av svenskhetens säregenhet.
En tillfällig längtan, en periodisk erfara
väl alla människor. Men en kronisk,
den tillhör inte ens vandringsfolket
judarna, den tillhör endast svensken eller
möjligen zigenaren, med vars
"bohemlynne" ju också svensken så livligt
samstämmer. En fransman, vilken som
emigrant blev tysk romantiker,
Cha-misso, har tolkat samma oroliga
hemlöshet i berättelsen om Peter Schlemihl,
mannen, som förlorat sin skugga. Men
Chamisso hade en yttre, tydlig,
nationell anledning. Hans skugga var
Frankrike. Henning Bergers skugga är ej så
lätt att nämna vid namn.
För Berger är denna rentierrotlöshet
ett lidande — det är det, som skiljer
honom från hans välmående samtidor.
Medan de indifferenta annars ta
tillvaron med ro, utgör Bergers rotlöshet
tillika hans rolöshet. Jag tror inte, att
detta gått upp för många av hans kritici.
Kritiken har ju över huvud ej
uppehållit sig vid människan, typen Berger
— kritiken har nöjt sig med att fastslå
skildringens bravur, det
kinematogra-fiska spelets rörlighet.
En konstnär är emellertid aldrig en
kinematograf, han är en människa, och
det är till människan vi måste söka
tränga, om vi vilja göra diktaren
begriplig för de ej begripande. Vilket väl
ungefär är kritikens uppgift.
Bergers konst tecknar tillvaron, den
yttre som den inre med stor kärlek.
Han har sett mera och bättre än de
flesta och sett inte bara yttre ting,
perspektiv, fasader, interiörer,
lyxföremål, utan även spegelrummen i själar
och hjärtan. Att bestrida, att han är
människoskildrare, är enfaldigt och
ovederhäftigt. Han har blott i de många
skildrade själarna tagit vara på det med
sig besläktade och på de stora,
allmänna förhoppningar och besvikelser,
som äro gemensamma för alla.
Han har följt kärleken i dess olika
skepnader, som ung, blek, oskyldig
förälskelse, som bruten knoppning, som
sudlad oskuld, som fräck liderlighet,
som svärmeri och som synd. Han har
studerat penninglidelsen, iakttagit den
från pojkaktigt naiv åtrå till den
ägan-des övermättnad. Han har sett in i
konstnärssjälarna, följt deras spirande
och vissnande idealitet. Han har till
och med en kört stund intresserat sig
för revolutionära rörelser och drömmar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
