Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Henning Berger. Av K. G. Ossiannilsson. Med 1 porträtt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Som lever som enstöring, men, när
någon söker upp honom, är välviljan,
älskvärdheten, gästfriheten själv. Vars
ord aldrig gömma udd. Vars hela väsen
är undfallenhet. Varifrån får han alla
dessa fiender, som aldrig försumma
ett tillfälle att såra den alltför sårbare,
skrämma den från början skygge från
nästan allt i livet?
Berger är en poet, och en poet är
det sårbaraste, men också
förnöjsammaste av allt. Några ord i en
tidningsartikel kunna gräma honom, tills han
blir allvarsamt sjuk. Någon obetydlig
vänlighet kan skapa en tacksamhet och
en livslust, som är otrolig. Varför äro
vi människor så snåla? Vad kostar ett
ord? Vad kostade det svenska kritiken
att erkänna Henning Berger för
någonting annat än en osviklig kinematograf?
Vem behövde förödmjukas, för det man
erkände, att Berger är en stor novellist,
en av de största Norden ägty eller för
det man erkände, att han jämte sin
talang också äger ett känsligt gemyt,
en poets skälvande hjärta? Varför skall
det vara så svårt att erkänna
sanningen ?
När det erkännandet kunde lysa upp
ett liv, bringa sol och utveckling in i
en tillvaro, som förgäves väntat på
solen? Förstår man inte, att man slösar
bort en skatt? Att man lämnar
möjligheter obrukade, som skulle
överraska kanske även diktaren själv?
Måhända skulle trots all omskiftning
i Bergers öde alltid den gråa tonen
förbli hans huvudfärg. Man glömmer
ej barndomsintrycken. Men är inte
också det gråa en färg? Ville vi,
soldyrkare, på allvar försaka en
hösttimmes silverdis eller ens den jämngråa
himmel, som så underbart
sammangjuter en landskapsbild? Detta gråa
vemod, som likt mollackordet kanske
fylligast tolkar livsintrycket? Detta
förnäma, ädla gråa, som är en så
förträfflig bakgrund åt det rörliga, bro-
kiga? Den gråa skogsrand, som föder
rödrockade jägare och glimmande
valthorn ? Den gråa gatubild, som omsluter
blod- och brandröda lidelser, sorgespel,
tragikomedier? Ja, ens det gråa grått
i grått?
Henning Berger är en
gråvädersdiktare, som nog ej skulle franbedja sig
epitetet. På honom som på Ola
Hansson passar det, men bäst stämmer det
med Berger. Han har aldrig delat
Hanssons sociala illusioner eller
pole-miskt-politiska vrede. Han har aldrig
som Hansson bekant sin kärlek till
bygd och människor. Han har talat
dämpat ur sig själv om sig själv. I
bullret av storstadsscener har han gömt
sin egen klagan, sitt eget överröstade
öde. Hela hans världsbild är en grå
dimduk, på vilken världens brokiga liv
lyser fram som overkliga spegelbilder
av en verklighet, den ingen mäktar
komma nära. Och till sist har han
kanske förälskat sig i själva den gråa
livsgrund, som ur lidande framfött hans
dikt.
Det är så jag ser Henning Berger.
Han är för mig inte endast eller först
och främst den överlägsne artisten.
Det skulle för mig inte vara nog.
Artisteri är, när allt kommer omkring,
endast yrkesskicklighet. Som
betydande artist ställer man sig endast i led
med andra betydande yrkesmän — på
vad område som helst. Men den
litte-räre artistens företräde är att vara och
förråda människan bakom artisteriet.
Och människan, det är för mig inte
först och främst en social företeelse,
det är en religiös. Det är människan
som evighetsbarn jag vill möta och vär
dera. Människans ansikte, konfronterat
med evigheten, med evigheten i tingen
och det egna ödet, i lidandet, glädjen,
kärleken, i förhållandet till människorna
och deras strävanden. Även i den
politiske diktaren vill jag möta
evighetsbarnet. Hans patos representerar evig-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
