Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Henning Berger. Av K. G. Ossiannilsson. Med 1 porträtt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
är skildringen — av landskapet och
människorna — som gör sig bred. Och
man läse någon novell av Gabriele
D’Annunzio. Landskapet står upp för
en med rika, yppiga enskildheter.
Människomyllret, människoklassen sättas
omsorgsfullt in i landskapet. Så tagas
individerna för sig. Och så följer ett
enkelt förlopp, som kunnat förtäljas på
tre rader, medan D’Annunzio, som den
benådade konstnär han är, brett och
utan brådska tänjer det över ett antal
sidor. Historien blir mer eller mindre
spännande. Det intresserar en under
läsningen föga. Man läser gärna om
skildringen, sedan all spänning
försvunnit. Man är ju inte precis någon
konfirmationsflicka, en novell betyder
ej ett nervrafflande tidsfördriv, den
betyder i stället en stilla och utsökt
njutning. Och en sådan njutning befordras
vid ens mognare år bäst av en artist,
som ej vårdslösar detaljen för hästen
och hetsen i en spännande historia.
Berger har redan i debutboken
kunnat detaljens konst. Och han har med
varje bok vunnit nya lärdomar, ny
styrka, större förfining. Berger tillhör
visst inte dem, som gynna detaljen på
det helas bekostnad, så att någonting
faller framför ramen. Han kursiverar
ej i onödan. Han framhäver ej, likt
Peter Altenberg, vad han till äventyrs
själv funnit väl sagt. "Dieses fand P.
A." Den effekten må anstå den
koketterande wienaren. Henning Berger är
svensk och alltså anspråkslös. Han
framhåller ej sig själv på verkets
bekostnad. Men fast detaljerna ej
kursiveras, äro de medvetna nog. De ha
kostat arbete, och de bereda både
diktaren och publiken glädje.
Sin trognaste publik har Berger nog
erövrat med sina korta noveller. Dem
har han ett särskilt handlag med, och
dem har han nogast genomarbetat. Allt
är i dem på rätt plats. Allt har där de
rätta måtten. Berättaren är frisk och
otrött till slutet, och publiken läser med
iver i blicken. Miljö och ämne skifta
ständigt. Än är man i Chicago, än i
Stockholm, än i Berlin, Paris,
Rothen-burg, än i "en främmande stad i ett
främmande land". Man följer
författaren i mångfaldiga masker och
förklädnader. Man råkar i hans sällskap
tusentals människor, i alla
samhällsställningar, av alla karaktärer, nationer,
lynnen, åldrar. Hela kosmopolis, hela
fåfängans marknad. Man vandrar från
prakt och till armod och från armod till
prakt och härlighet igen. Och vilken
prakt och härlighet! Denne diktare
förfogar över jordens alla skatter, allt dess
överflöd, all dess vansinnigaste lyx, allt
dess vildaste raffinemang. Men mitt i
överflödet, mitt i den bullrande,
brokiga hopen snyftar det plötsligt till
ur ett ensamt, aldrig tillfredsställt
hjärta . ..
Här kan jag bara uppräkna
boktitlarna, alla dessa högt skattade, men
näppeligen ännu tillräckligt högt
skattade novellsamlingar, tillsammans en
svensk Decameron .. . Den första var
Därute, en amerikabok. Den andra
Ridå, en stockholmsbok. Så kommo
Drömmen om helvetet, Paus, Aska,
Films . . . Något bredare format hade
novellerna i Livets blommor, en
tetra-logi, och Ur larmet.
Mera omstridd är Berger — och
kanske med rätta — när frågan blir
om hans noveller i romanformat: Ysail,
trilogin Drömlandet och John Claudius
äventyr. Den sistnämnda, även som
följetong, är i alla fall intressant,
isynnerhet vid en jämförelse med
Strindbergs Taklagsöl. Ysail, Bergers första
större bok, var tillika
genombrottsboken. Märkligt nog, ty ett av bokens
starkaste partier är ojämförligt mycket
bättre berättat i novellen Samma väg
i samlingen Ridå. Ysail gav för övrigt
anledning till ett av dessa enfaldiga
angrepp, för vilka Berger ofta varit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
