Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - På heder och samvete. Hur man omedvetet vittnar falskt. Av Malin Ödmann. Med 3 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
talar till Olsson-Jetzéns förmån.
Kollberg och Persson äro bägge kända som
hederliga, oförvitliga män, och det
finns alls ingen orsak att misstro deras
ord, vilka också in i minsta detalj
överensstämma med verkliga
förhållandet — frånräknat datum, vilket bör
ändras till 8 december i stället för 7.
För att rätt förstå, hur detta är
möjligt, blir det nog bäst att göra
Olsson-Jetzén sällskap ett stycke på hans
vandring onsdagen den 8 december.
"Mötte en liten ljus flicka i svart
kofta och hatt med röda blommor." —
Redan här anser Olsson-Jetzén
fördelaktigast att börja jämka en smula på
sanningen.
Han mötte inte Maja Carlsson, han
kom efter henne på vägen från Näs
station, när hon vände åter från sin
stadsresa.
Kollberg och Persson hade
ungefärligen uppgivit tiden: det var vid
tågdags.
Nu förhöll det sig så, att upp- och
nedgående middagstågen möttes vid
Näs med två minuters mellanrum. När
därför två trovärdiga män vid tågdags
sett henne på väg till stationen fanns
ingen anledning att betvivla deras ord.
Faktum är också, att de talade sanning.
Olsson-Jetzén gick om henne på
vägen, såg att hon var ung och vacker
och att skogen låg nära till. Hans
beslut var ögonblickligt och orubbligt.
Han vände och tilltalade henne och
stärktes om möjligt ännu mer i sin
föresats vid närmare granskning av
hennes ungdomliga behag.
Det var i detta ögonblick Kollberg
och Persson möttes ovanför i backen
och fingo fri utsikt över platsen, där
Maja Carlsson stod och talade med en
luffare.
Hon pekade bortåt bruksvägen, som
han frågat efter, och med en elegant
sväng av sin gamla sportmössa tackade
Olsson-Jetzén för upplysningen samt
bestämde sig för att invänta henne på
mera passande plats, vilket visade sig
vara mycket fördelaktigt, ty i backen
stötte han oförhappandes på de båda
samtalande männen.
Flickan hade emellertid sett hans
lystna blick, blev rädd och vände om
samma väg hon kommit. Därav
förklaras, hur Kollberg och Persson kunde
se henne gå mot stationen, när hon i
själva verket var på väg därifrån. Då
hon omsider lugnat sig och vågade
vända fanns ingen människa i
närheten, som sedan kunde vittna om, att
stackars lilla Maja Carlsson med all
säkerhet gått sitt hemska öde till mötes
onsdagen den 8 december.
Varken på tåget eller vid stationen
hade någon lagt märke till henne den
dagen. Medpassagerarna voro idel
främlingar, ingen hade samma väg som
hon, och det drömmande
stationsbiträdet tjänstgjorde som stins.
Hennes rätta dödsdag förblev alltså
en hemlighet för världen liksom
anledningen till hennes besök i staden.
Strax innan man kommer till
korsvägen finnes en bra plats, där man har
fri utsikt åt bägge hållen och inte kan
bli överraskad.
Här satte sig Olsson-Jetzén bakom
en buske och väntade. Han var
gammal och van och hade sin egen metod
att överraska villebrådet. Hin håle var
hans skyddspatron, så hittills hade han
inte blivit fast, och han kände på sig,
att det skulle sluta bra denna gången
med. — Som man ser vart han
sannspådd.
Maja Carlsson blev rent lamslagen
av fasa, när han tyst gled fram ur
ensnåren och stängde vägen. Hennes
tunga lådde fast vid gommen, i hennes
hjärna fanns inte rum för en redig
tanke. Besinningslöst rusade hon in i
skogen för att gömma sig undan det
förskräckliga. Ännu en gång hade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
