Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Drömmen om eldvagnen. En historia från förra seklets Skåne. Av Otto Lundh. Med 2 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lösa fönsterkarmarna, och groteska
skuggskepnader rörde sig ivrigt av och
an mot fonden av kalkvita rumsväggar.
En kvinnostämma hördes banna i
förstugan, en dörr smälldes i, och ett
par toffelbottnar klampade mot
stenbron. Gamle Gäck lyfte åter missnöjt
på trött, gråsprängt huvud och
stirrade med sömniga ögon in i skumslet,
som tätnat och blivit ogenomträngligt
vid sidan av det flackande ljuset från
gavelfönstret. Fram i ljusstrimman
stod ett blekt tösansikte i svart huckle:
virriga, förställda ögon; gamle, maklige
bandhunden far som en rasande upp,
rakt fram mot henne, studsar tillbaka
vid halskedjans ryck, hoppar och sliter
runt i en halvcirkel med hest och ilsket
gläfs, medan flickan på slött lunkande,
klampande ben for utom porten, sedan
hon först sökt skrämma hunden med
ett hemskt skrän.
Hon gav sig nu till att skutta fram
och åter på vägen framför porten,
hoppade då och då till som för att taga
danssteg, men utan metod, sluddrade
med melankolisk röst framför sig och
blev så stående i lyssnan, medan hon
stirrade upp i rymden, som brann med
nästan röda stjärnor genom
sensommarnattens dunkel.
Långt borta åt väster brusade det
dovt och monotont av forsande vatten;
långa, viftande dimremsor snodde sig
i dunklet kring ängarnas alehult;
mellan dem lyste backarnas rågstubb
med gulaktig silverglans genom diset.
Alldeles tyst var det ingenstädes; en
mångfald av ljud surrade och summade
och flöt samman över marker och
vångar, utan att något däri kunde
frigöra sig från det andra, låta sig höras
till sin art. Alla ljud tonade som i
dröm dovt samman med den andlösa
stillhet, natthimlen lagt likt en hand
på dagslivets strupe. *
Vagnsbuller förnams från backarna
norrut, närmade sig allt tydligare. Det
gav till ett ryck i flickan; hon vred
sig och stirrade med stela, förskrämda
ögon mot det håll, varifrån hon hörde
bullret närmas. Så for hon med ens
åstad, framåt vägen, i sina klampande
träbottnar, snävande och skevande, ned
mot granngården vid åbruset. Men
just som hon kom utom gården rann
månen upp ur en rödgrå molnvägg i
öster och gav ett likbltkt skimmer åt
töcknet. .. Hon stannade igen, stod
och stirrade på månen i stel stumhet,
sträckte fram armarna som ett barn
sträcker sig efter ett åtrått lektyg, gav
sig till att springa fram över
backsluttningen i den frasande rågstubben med
famnen sträckt mot månen.
Medan skjutsen, vars buller skrämt
henne, körde in på Per Åstrads gård
under bandhundens hesa gläfs, sprang
hon fram över stubben, skevande på en
sten här, vrickande med foten i en
fördjupning där, men framåt bar det,
nedför sluttningen, tills hon plötsligen blev
stående igen i häpnad: nu hade en
backe ställt sig framför henne och
skymt bort den rara, skinande
mässingstallriken, hon ville få tag i. Hon
blev rent från sig vid detta, fäktade
med armarna, rev sig och gned sig
i huvud och sidor, stampade med
fötterna och gnällde i en ynklig tonart.
Men så blev hon med ens lugn, drog
ett djupt, lättat andetag och började
med långa steg sträva uppför backen.
Snart kom hon upp på krönet, där
en stengärdesgård löpte mitt över. Men
ingen måne syntes. Tokiga Gungel
jämrade sakta, som ett barn kvider i
drömmen, och sjönk rent samman.
Framför henne tecknade sig nu en
taksilhuett med ryggtränas tagglinje på
den mörka takhalmen över en vitrappad
baksida utan fönster, låg på andra
sidan gärdesgården och skymde bort
månen för henne.
Skräddare Ola Mattisons stuga vände
alla fönster åt öster, mot mossen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
