Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - M:me Lucas' cigarretter. Av Matts A. Stenström. Med 2 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Om jag ville göra mig bättre än jag
är, skulle jag nu kunna säga, att jag
var där för första gången och att jag
kommit dit av vanlig turistnyfikenhet,
men det vore inte sant och jag talar
aldrig osanning.
Nej, jag bekänner öppet och redligt,
att jag kommit dit i de sämsta avsikter,
fullt besluten att ta mig ett rus. Ja,
jag hade bestämt mig för att överskrida
gränsen av min vanliga måttlighet och
att icke lyssna till mitt förnufts
gammalkloka förmaningar att sluta upp, när
jag började känna giftet omtöckna min
hjärna.
Och med dessa dåliga föresatser satt
jag nu.där vid sidan av husets något
bedagade värdinna, m: me Lucas. Runt
om i den med vanlig parisjargon
möblerade, tämligen stora salongen
sutto ett antal herrar liksom jag
bekvämt tillbakalutade i fåtöljerna —
alltför bekvämt för ett gott sällskap.
Jag såg på m: me Lucas och m: me
Lucas såg på mig och vi förstodo
varann. Vi hade över huvud taget mycket
lätt att förstå varann. Från första
stunden jag trädde över tröskeln i hennes
hus hade vi mötts i fullständig
förståelse.
Och samma förståelse hade alla de
andra, som sutto där mött. Det var
därför de sutto där.
Alltså, m: me Lucas förstod mig och
hon räckte mig den lilla silverasken,
som nyss vandrat från mr Barsac till
mr Piguet och mellan flera begärligt
framsträckta händer. Liksom de andra
tog jag mig en av askens mörka små
kulor.
Om jag nyss hade narrats och sagt,
att jag var hos m: me Lucas för första
gången skulle min färdighet att rulla
ut den lilla kulan till en jämntjock fin
stängel ha förrått min lögn. O nej,
alltför ofta blott hade jag övat mig i
den ädla konsten att göra m: me Lucas’
små kulor lämpliga att rullas in bland
tobaken i en cigarrett. Det var sed
hos m: me Lucas att göra så, en sed
som man inte gärna gick ifrån, när
man vant sig vid den. Ja, det var rent
av denna lilla sedvänja, som gjorde,
att dessa herrar regelbundet en gång
i veckan eller oftare möttes hos den
litet bedagade, men alltid så
förståelsefulla m: me Lucas — dessa herrar i
svart utvändigt och grått invändigt.
Jag kände dem ganska väl allesammans,
men jag förlåter dem.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
