Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - John, Lord Hervey. Av Mathilda Malling. Med 1 bild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tala med gamla hertiginnan av
Marl-borough* — också studerade andra
slags "böcker": kort, kvinnor och män.
När han var färdig med studierna
i Cambridge reste unge Hervey
utomlands. Först naturligtvis till Paris, vars
societet just då av alla krafter som bäst
förberedde sig på att njuta av den
yrande, allt uppslukande orgie, man i
sällskapslivets historia blott brukar
beteckna med det enda ordet: "la
Ré-gence".
Omkring 1718 kom han tillbaka
till England. Modern, som "ängslade
sig" för honom (vilket hon troligen
hade all orsak till), önskade icke, att
hennes gosse fortsatte resan genom
Tyskland till Italien, vilket förut varit
bestämt. Grevinnan av Bristol hade
en anställning vid prinsens av Wales
(senare Georg II: s) hov och när sonen
kom hem, förstod hon att skaffa honom
tillträde till prinsens och prinsessans
närmaste umgängeskrets. Tonen i
Richmond (tronföljarens residens) var
på den tiden i politiskt avseende ytterst
oppositionell emot regeringen och i
moraliskt avseende ytterst fri. Därtill
var den litterär. Unge John Hervey
blev genast en stor favorit. Prinsessan
av Wales (senare drottning Caroline)
var själv ett mycket gott huvud,
hennes hovdamer Mrs Howard (sedan den
bekanta grevinnan av Suffolk), Mrs
Selwyn (George Selwyns moder), Miss
Bellenden och Miss Lepell, voro alla i
hög grad kvicka och muntra damer.
Lord Chesterfield var alltid en elegant
pratmakare, Bolingbroke en ytterst
erfaren och cyniskt spirituell världsman
och Popes vers och Swifts snille
kastade glans över kretsen. Och helt
nära Richmond, på sin villa i
Twicken-ham satt Lady Mary Wortley-Montagu
och skrev de självsvåldigaste brev och
fann på de spetsigaste epigrammer.
Hände det att man hade tråkigt i
Richmond (och det påstår ju Pope, att
damerna ibland klagade över) så hade
man säkert aldrig tråkigt hos Lady
Mary. Men för resten förekommer det
en rätt otacksamt av fröken Bellenden
och fröken Lepell att någonsin upplåta
sina små munnar till klagan, ty ett
muntrare och mera intressant hov, med
mera spännande och starkare kryddad
vardagskonversation stod väl svårligen
att finna i Europa. Hur man trippade,
vände sig och figurerade, dansade man
nämligen i Richmond alltid på en
vulkan, och det på en vulkan med krater
till både höger och vänster. Den ena,
ständigt rykande och ofta eldsprutande,
kratern hette Hans Majestät kung
Georg I, och den andra hette
Pretendenten. Under det John Hervey
uppvaktade prinsen och prinsessan — eller
"kurtiserade" dem, som det då
kallades — förälskade han sig i deras
unga hovdam Mary Lepell och gifte sig
med henne. Naturligtvis roade de sig
med att hålla det hemligt ett par
månader — ingen människa har någonsin
kunnat utfundera någon rimlig grund
till detta hemlighetskrämeri, ty partiet
var i alla avseenden ytterst passande.
Mary Bellenden gjorde detsamma,
när hon gifte sig med Jack Campbell
(som sedan blev hertig av Argyle)
— det tyckes ha varit en vogue vid
prinsens av Wales hov.
John Hervey kunde icke ha valt sig
en mera intagande brud än den
tjuguåriga Mary Lepell — hela samtiden
lovordade henne som något av det
vackraste, ljuvaste, mest egendomligt
förfinade man kunde se.
Poeten Gay kallar henne på ett
ställe: "Youth’s youngest daughter,
sweet Lepell", och Lady Louisa Stuart
säger, att: "never was there so
per-fect a model of the finely polished,
* »Books» — sade en gång gamla Sarah — »Books !J My books are men and cards!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
