Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - John, Lord Hervey. Av Mathilda Malling. Med 1 bild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nämnandet av ett visst historiskt namn
framkallar en skälvning av nöje (the
unaccountable pleasure!) och åt vilka
en boks blotta titel är i stånd att lova
timmar och dagar av’ intensiv fröjd.
Det är till dessa — till dessa få —
Lord Hervey uttryckligen vänder sig.
Men hade han trott, att det icke på
jorden funnes en sådan människa, så
skulle han ändå skrivit. Blott för
tillfredsställelsen att få framställa en
sak sådan som den var och kalla "a
spade a spade".
Vid Lord Herveys hand stiga vi
alltså nu in i lönnkamrarna i S: t James’
Palace, i Hampton Court och
Kensing-ton. Han för oss in i kungens och
drottningens sovrum, låter oss sitta på
kanten av deras säng och höra vad de
vid midnattstid och i daggryningen tala
med varandra om. Vi följa honom, när
han om kvällarna leder arvprinsessan
(the Princess Roy al) från hennes
föräldrars gemak genom palatsets skumma
trappor upp till hennes egen våning,
och lika tydligt som han kunna vi se
henne vränga med munnen, rycka på
axlarna och höra hennes
respektstridiga anmärkningar över sin herr
faders avskyvärda lynne och sin fru
moders servila kryperi. Vi se den
lille häftige och oregerlige kungen
dansa som en björn i länkar under Sir
Robert Walpoles stora, feta hand, i
vilken civillistan vilar, höra hans
rasande tyska invektiver mot detta
engelska folk, som han icke förstår, och
denna författning, som för hans
oinskränkt kurfurstliga hjärna blott tyckes
en chikan mot all majestätets rätt och
värdighet. Vi se denne tyske småfurste,
som ödet, "den protestantiska
tronföljden" och ett helt folks politiska
instinkt — kan man med ett annat ord
beteckna massornas sega, uthålliga
trofasthet gentemot en universellt hatad
och universellt föraktad furstefamilj?
— skänkt Britanniens tre kronor, med
bitter saknad efter sina tyska
tennsoldater stå och kika genom
jalu-siernas spjälor på vaktombytet nere på
borggården, och vi kunna nästan skönja
det överlägset ironiska leende, varmed
Lord Hervey kommenterar "this
mili-tary amusement". De rostiga låsen i
schatull och portföljer springa upp för
våra ögon och vi få lov att läsa Hans
Majestäts alnslånga, naivt oförskämda,
naivt ömma, ytterligt grovkorniga och
grovt tänkta brev till dess Höga
Gemål. Dessa brev, som drottningen med
ett skratt — inte av elakhet men blott
av fruktan för att icke på egen hand
kunna besvara riktigt — samvetsgrant
visade för Sir Robert Walpole
vartenda ett, i det hon rad för rad
underkastade mannens utgjutelser ministerns
hårdhänta kritik och kommentarier. Vi
se denna drottning, klokare än sin
omgivning, men — på sitt sätt — lika
småaktigt självisk och lika småaktigt
"kurfurstlig" som gemålen, sjuk till
döden, med ett maktbegär utan
gränser offra var timme av sitt liv för att
tillfredsställa det. Vi äro med egna
ögon vittne till, hur oförsonligt hatfullt
hon intrigerar mot sin egen son och
hur kallblodigt hon offrar sin äldsta
dotter, hur hon gång på gång, dag ut
och dag in i sitt äktenskap frivilligt
utsätter sig för förödmjukelser, vilka icke
den fattigaste eller ringaste hustru
utan revolt någonsin finner sig uti. Vi
se Sir Robert Walpole — klok, klar,
lugn, rå och skämtsam, med
oföränderlig bonhomie och oövervinnligt
tålamod dagligen besegra oppositionens
raseri, parlamentets betänkligheter och
snålhet, kungens envisa inskränkthet
och drottningens alltid vaksamma
misstro. Med bägge händer rycker han
makten till sig — och när han har
segrat, gäspar han av trötthet, skrattar
åt alltihop och svär på, att nu vill han
sannerligen belöna sig själv med
fjorton fria dagar i sin älskarinnas sällskap
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
