Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - John, Lord Hervey. Av Mathilda Malling. Med 1 bild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
eller ett par veckors jakt och lantluft
hemma på Houghton, som han älskar.
Och så djupt gräver Lord Hervey med
sin hand ned i Sir Roberts starka hjärta,
att man till fullo förstår de
sammansatta och i varandra invävda motiver,
som dag efter dag tvinga den store
statsmannen att på nytt upptaga sitt
tröttande Sisyfusarbete. Man
begriper, hur den personliga äregirigheten
på var punkt i hans själ tangerar den
patriotiska stoltheten över att det är
han — han allena — som på sina
breda lantjunkareaxlar bär England —
det nya England, som Stuartarna aldrig
anade, och som William III blott
dunkelt skymtade. Medvetet och
omedvetet kämpar han — folkets födde
representant — mot kungen folkets
kamp, och det är han, som, skyddande
och lugnande, håller sin stora hand
över det, när Hans Majestäts
kurfurstliga passion för att visa sig till häst på
den europeiska krigsarenan hotar att
störta landet i politiska äventyr och
sätta på spel dess merkantila och
industriella framtid. Quieta non movere
var Sir Roberts valspråk — det är
utlagt: "Låt detta rike växa sig stort
i fred." — "Se" — säger han en gång
med småleende självkänsla till
drottningen — "i detta ögonblick ligga
femtiotusen man fallna på Europas
slagfält och icke e n engelsman . . . Om
jag blott ett enda år ännu kan hålla
detta rike utanför striden, vet jag, att
det blir vi, som komma att diktera
lagar för hela världen . .. Ers Majestät
anklagar mig alltid (om det kan kallas
’anklaga’) för partiskhet för England,
och att jag aldrig tar hänsyn till något
annat i världen än England ..."
Drottningen hade rätt — Walpole tog aldrig
hänsyn till något annat. Lyckligtvis för
England! Ty det var han, som efter
att drottning Annas krig skakat de
grundvalar William III lagt, åter lade
stenarna till rätta och murade murarna
fasta. "The City of London" — "The
Naval Strength of England" —
"Liberty and Property" — så lydde de
"toasts" Sir Robert föreslog. Det 19: e
århundradets England, på vars lott det
fallit att verkliggöra tanken om ett
"större B r i t a n n i e n" måste
vörda och tacka gamle tjocke,
bred-axlade Sir Robert och giva honom en
plats vid sidan av Cecil, Cromwell och
Kung William. Ty dessa fyra äro
Stor- Britanniens fyra hörnpelare.
Skildringen av Walpoles kamp med
kungahuset — förd med små ord, med
smicker, ironi, ömkan, överrumpling,
i vardagligt samtal — mot en
bakgrund av alla det dagliga livets små
skiftande stämningar och den politiska
situationens evigt växlande
nyanseringar, är efter min mening det mest
överlägsna och mästerligaste, som
Lord Herveys fina penna frambragt.
Hans anekdoter äro ytterligt
stimulerande, hans kvickhet ofta
oemotståndlig och hans realistiska
ögonblicksbilder över allt beröm, men
framför det alltsammans föredrager jag
dessa tre odödliga, rent mänskliga och
i historiskt avseende ovärderliga
porträtt: kungen, drottningen och deras
förste minister.
Med all sin obestridliga
intellektuella överlägsenhet är drottningen —
åtminstone i mina ögon — betydligt
mindre tilltalande än konungen. Hon
är hård och glatt som en slipad sten
— sten alltigenom! Men det märkliga
är, att han, med all sin argsinthet
(något annat ord kan inte beteckna
Hans Majestäts humör), sin snålhet, sin
grovhet, sin envishet, sin naiva egoism,
dock icke är osympatisk. Han är modig
som ett lejon, öm om sin hustru och,
som Lord Hervey sade: "Han ljuger
inte." — "Inte ofta," svarade Walpole.
Umgängestonen vid detta hov var
mera ogenerad än den var i Frankrike
under Regentens och hertigens av
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
