Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - En kväll i regn. Av Nan Almqvist. Med 5 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tomt och besynnerligt alltsammans!
Vad hon saknade hans heta
smekningar, hans eldiga försäkringar om sin
kärlek och hans ljuva förtroende, som
drev honom att berätta allt möjligt ur
sitt liv för henne, allt vad han tänkte
och önskade och alla planer han hade
för framtiden. Numera var han aldrig
bestämd när de skulle träffas, och han
gick fåordig och butter vid hennes sida.
Och i går — var det inte längre än
sedan i går — då han ringt till butiken,
där hon nu hade plats, och bett henne
möta honom på kvällen, emedan han
hade något att säga henne. Och så
hade han kommit och sagt henne —
det han sagt henne var så grymt, att
hon tyckte att hon icke kunde bära det.
— Ser du, sade han, du kanske inte
kan förstå en mans uppfattning, men
du1 skulle aldrig givit dig åt mig den
där gången. Jag var galen då, men du
borde förstått, när du skulle gå ifrån
mig. Vad jag älskade mest hos dig var
detta oberörda, detta obestämt
aningsfulla, som omgav dig som en doft. Du
var som en nyss utslagen blomma, som
ej bränts av solen, ej piskats av regnet,
ej slitits av vinden och ännu ej av
någon insekt berövats ett korn av sitt
frömjöl. Vilka stunder genomlevde vi
ej i huset vid floden! Vi voro som två
barn, som sutto i månljuset och väntade
på ett under. Och när så undret
skedde, funno vi, att det alldeles icke
var något under utan endast något
ganska vanligt, som blott öppnade våra
ögon för vår egen nakenhet och kom
oss att blygas för varandra. Jag kan
åtminstone inte tänka på dig på samma
sätt som förut. Jag har ingenting mer
att vinna av dig. Du intresserar mig
icke mer på samma sätt som förut. Då
jag nu är tillsammans med dig plågar
och förvirrar din närvaro mig, och du
tänder ett häftigt begär hos mig, som
jag inte kan kuva. Vill du nu skänka,
vad jag åtrår utan att fordra en känsla
i gengäld, som jag icke hyser för dig,
så vill jag taga emot dig hos mig. Vill
du? Men för resten, varför skulle du
icke vilja det! Du kanske aldrig velat
något annat, du kanske aldrig förstått
de känslor, jag hyst för dig.
Kommer du?
Förvirrad och djupt upprörd i sitt
inre hade hon svarat honom:
— Vänta! Inte i afton. Låt mig få
tänka på det du har sagt tills i morgon!
Därmed hade de skilts. Men då han
hårt tog i henne och ville kyssa henne,
hade hon stött honom ifrån sig. Hon
tyckte, att det var oförsynt av honom,
att, efter det han sagt och innan hon
lovat att tillhöra honom på det sätt han
önskade, vilja kyssa henne.
Och nu i kväll hade hon kommit för
att säga honom, att hon ville att allt
skulle vara slut emellan dem. Och
ändå — var hon verkligen så stark att
hon skulle kunna avsäga sig alla
anspråk på honom och hans kärlek?
Skulle hon icke, om hon åter kom
under inflytande av hans personliga
tjuskraft, om hon åter såg hans mörka
ögon med detta hungriga uttryck
fastade på sig, duka under för frestelsen att
mottaga de smulor, han bjöd henne, i
hopp om att så småningom kunna
återvinna, vad hon på ett så oförklarligt
sätt förlorat. Ty hon förstod honom
verkligen icke som han sagt. Hon
förstod icke, hur kärleken kunde slockna
i och med det att man gav det högsta,
man kunde giva. För henne var det
just kärlek detta, att få giva, att få slösa
med sitt hjärtas rikedom, att få giva
utan mått, utan sans och besinning.
Och då han till sist begärde henne
själv, kunde hon i sin gränslösa
hängivenhet icke annat än glädjas över att
hon fick giva sig helt och fullt åt den
hon älskade och därigenom känna, att
de fullständigt nu och alltid tillhörde
varandra. Hon hade där borta hos sin
moster gått omkring i den låga och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>