Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - En kväll i regn. Av Nan Almqvist. Med 5 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mörka bondgården med ett hemligt ljus
skinande inom sig, med en lågande
ömhet i sitt hjärta, och med den
vissheten inom sig, att kunna älska så och
vara som hon trodde så älskad tillbaka,
tyckte hon att hon skulle kunna bära
all världens plågor på sina axlar utan
att duka under. Och då hade han, i och
med det att han mottog det han så
häftigt åtrått och hon med sådan glad
offervillighet skänkt honom, känt sin
kärlek slockna för henne och förlorat
tron på henne.
Var det möjligt, att alla män hade
samma uppfattning, och hurudan skulle
den kvinna vara skapad, som skalle
kunna förstå detta?
Hon ruskade på sig och drog sig ett
par steg tillbaka. Det droppade från
en utspringande gesims rakt ned i
ansiktet på henne. En sådan besynnerlig
dröm hon nyss haft. Hon tyckte, att
hon var där uppe i rummet, där
mannen satt och spelade, och då hade hon
bara stått i den dragiga porten och
blivit stelfrusen. Stelfrusen, ja, det var
hon, fingrarna kunde hon icke röra och
fötterna å. — Men att sitta där uppe
och höra honom spela medan hon
väntade! Väntade, vad väntade hon på?
Jo visst, hon väntade ju på Hjalmar,
som skulle kommit för en timme sedan.
Men nu var hennes långa väntan slut.
Aldrig mer skulle hon behöva vänta
på honom. Nej, ty man kunde ju icke
vänta på någon, som var död — och
Hjalmar var död för henne nu, det
kände hon.
Men mannen där uppe var icke död.
Nej.
Hon såg eftersinnande rakt ut
framför sig. Så nickade hon liksom till
bekräftelse på en tanke och gick sedan ut
på gatan mot huset på den andra sidan.
Långt efteråt kunde hon minnas varje
detalj så tydligt som om hon läst det i
en bok. Under klockan i hörnet, som
visade precis två minuter i tio, stod en
karl med händerna i fickorna och den
mjuka filthatten djupt neddragen i
pannan och tuggade en slocknad cigarr.
En automobil strök tätt förbi henne,
och bensinångan stod som ett blått
moln efter den. Då hon öppnade den
eleganta dörren och kom in i en
förstuga med marmorväggar och
mosaikgolv, skakade hon sina våta kjolar, så
att det föll som ett regn av
vattendroppar på golvet. Och när hon gick
uppför trapporna, tänkte hon på, hur
besvärligt det måtte vara med
ledstänger av mässing, om de skulle hållas
blanka jämt. Av en oförklarlig instinkt
visste hon vilken dörr, som var den
rätta, och då hon tryckte fingret mot
ringledningens vita elfenbensknapp,
sade hon liksom ursäktande till sig
själv: — De levande måste uppsöka
varandra.
Hon kände genast igen honom, då
han kom och öppnade, mannen, som
spelat för henne. Han var lång och
smärt, men det mest frapperande hös
honom var nackens ädla linjer och det
lyssnande uttryck, som vilade över
hans mörkhyade och skarpt markerade
ansikte. Han syntes icke det minsta
förvånad över hennes djärvhet.
— Välkommen, sade han med ett
ljust leende och bjöd henne stiga in.
Där stod hon i det mattgröna skenet
och såg sig litet förvirrad omkring i
det med sällsynta och dyrbara
konstföremål uppfyllda rummet.
Möblerna voro av ljus mahogny med
inläggningar av rosenträ, och på
kakelugnsfrisen stod en sällsam indisk
avgudabild, som var tätt besatt med
ädelstenar, vilka glänste dunkelt i det
skymningsliknande ljuset, över en låg
ottoman vid ena långväggen låg ett
dyrbart orientaliskt skynke så
vårdslöst kastat, att det bredde sig långt ut
på golvet, och på rökbordet av hamrad
koppar vid ottomanen stod en lampa
av alabaster. Och från smäckra piede-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
