Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - En kväll i regn. Av Nan Almqvist. Med 5 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sett er gå av och an där nere på gatan,
och jag visste att ni till slut skulle
komma upp. Inte sant, ni kände er
alldeles tvingad att gå hit upp?
— Jag vet inte, svarade hon
dröjande under det att han mjukt och
varsamt hjälpte henne av med kappan.
Det var så underligt, när jag stod där
nere och fick se er. Det var som om
jag kommit in i det här rummet. Jag
satt där i stolen vid fönstret och
mannen där, hon pekade på porträttet över
flygeln, nickade åt mig, och jag tyckte
riktigt att jag hörde er spela.
— Ja, sade han åter med samma
ljusa leende, som lyste upp hans dunkla
ögon, vilka skiftade färg som
kameleontens hud, ja, det var inte så
underligt. Jag spelade för er. Jag satt länge
och såg på er och lyssnade till regnets
entoniga plaskande mot fönsterblecket
och så — det blev en hel historia, som
jag måste omsätta i toner. Jag har
aldrig känt mig så inspirerad. Jag
spelade igenom hela stycket utan att tveka
om en enda ton. Jag skall kalla det
"En kväll i regn" — vill ni höra?
Och han skyndade fram till flygeln.
— Nej, ropade hon till och sträckte
avvärjande ut handen, nej, låt mig
slippa!
Han vände sig långsamt om mot
henne, och det hade kommit ett drag
av besvikenhet i hans ansikte. Men
då han mötte blicken ur hennes
ångestfulla ögon vek det genast bort.
— Jag förstår, sade han och hans
stämma fick en så vek klang som
om han talat till en sjuk eller ett litet
barn. Det var er historia. Ni skall icke
behöva höra den nu. Men en gång,
då ni kan se tillbaka på denna tid,
vars minnen ännu uppröra er, med ett
leende, skall jag spela detta för er, och
ni skall glädjas åt det. Det är det bästa
jag någonsin komponerat.
— Komponerat, eftersade hon
långsamt rodnande över sin okunnighet, ni
komponerar, är det detsamma som att
ni skriver musik?
— Ja, han skrattade så att hans
små, vita rovdjurständer lyste mellan
de sällsynt fint formade läpparna. Ja,,
det är detsamma, jag skriver musik..
Egentligen så är det ju dumt att
använda det främmande ordet, då man
lika bra kan säga det på svenska.
Och han fortfor att tala om sig själv,
inte därför att han icke hade något
annat intresse än det egna jaget, för
tillfället intresserade honom flickan,
som satt blek som en månstråle
framför honom, mer än allt annat i världen,
utan därför att han ville komma henne
att för en stund glömma sig själv och
de förmodligen ganska sorgliga
minnen, han så ofrivilligt frambesvurit.
— Jag skriver musik, och det är
egentligen det enda jag gör nu för
tiden, och det gör jag för mitt eget
nöjes skull. Jag har ännu knappast
givit ut något, ty jag är säker om att
man icke skulle förstå min musik, jag
skulle vilja säga att tiden icke är
mogen för mina idéer ännu. En gång,
efter min död kanske, mina arbeten
skola framdragas i ljuset och
lycklig-göra människorna. Men det är mig
alldeles likgiltigt. Jag är numera icke
ärelysten som jag var det för tio år
sedan. Då jag låg i Lund och det
hettes att jag studerade juridik, läste
jag endast konsthistoria och spelade.
En gång i veckan for jag över till
Berlin och tog lektioner för en berömd
tysk mästare. Då komponerade jag en
liten nätt bit, vars skära naivitet ännu
den dag som i dag är fröjdar mig. Men
innan jag ännu fyllt tjugutre år gifte
de bort mig med en ung dam, som
inte brydde sig det minsta om mig.
Jag kanske ändå skulle kommit att
hålla av henne, om hon inte visat sig
så likgiltig för min musik. Men hon
intresserade sig icke för något annat
än vackra kläder och dyrbara nöjen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
