Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - En kväll i regn. Av Nan Almqvist. Med 5 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Mirjam skakades av en ofrivillig
rysning.
Efter ett ögonblicks tystnad fortfor
han liksom talande för sig själv:
— Ja, det är ett underbart land,
Indien, fullt av överraskningar. Jag
skulle tycka om att vistas någon tid där
tillsammans med er. Det skulle vara
härligt att tänka, att ni med ögonen
vidöppna av ångest sitter och väntar på
mig, när jag är på tigerjakt i djungeln.
Och när jag kommer tillbaka,
kommer ni in till mig, medan ännu mina
händer ryker av blodet från den vilda
besten, som jag själv flått, och ni har
bara en sidenvåd virad om höfterna
och i håret vita lotusblommor. Ni talar
om, hur ängslig ni varit, och så ber
ni mig om att få den där underbara,
vattenklara diamanten, som ni en gång
sett fursten av Ranghay bära och som
alla mina rikedomar knappt skulle räcka
till att betala, om jag verkligen kunde
få köpa den. Men jag svarar er att ni
skall få ett annat smycke, som bättre
anstår en jägares hustru. Vad då?
frågar ni nyfiket. Då talar jag om att
jag ämnar låta infatta en tigertand i
guld för att på en kedja av platta mynt
hänga om er hals. Men ni kan icke
glömma den jättestora diamanten, och
ni ler föraktligt åt mig och min
tigertand. Då griper jag tag i er — och
vi äro alldeles ensamma i ett litet hus
av bambu och natten är mycket mörk.
När ni sedan går ifrån mig bär er vita
barm röda fläckar efter mina blodiga
händer och alla lotusblommorna ha
glidit ur ert hår, som fallit ned som ett
dok kring ert bleka ansikte. Inte sant,
er barm är mycket vit, Mirjam?
Den unga flickan reste sig upp
skälvande av fasa. Hon ville fly men
förmådde icke. Mannen förskräckte och
dårade henne på samma gång. Hon
visste att hon borde avsky honom, men
ändå kände hon sig dragen till honom
av en oemotståndlig makt.
Då reste även han sig upp och kom
långsamt fram till henne.
— Ni tänker väl inte gå, Mirjam?
sade han i samma lätta och vårdslösa
ton, som han hela tiden talat. För
resten, fortfor han med ett grymt
leende utan att invänta hennes svar,
hur skulle ni kunna det! Där ute är
det ju likadant som det var förut.
Lyssna ett ögonblick och ni skall höra
regnet skvala i rännorna som förut.
Gatan är lika ödslig och mörk, blåsten
lika genomträngande och kall och —
den som ni väntade på, tror ni han har
kommit nu? Ånej, Mirjam, stanna ni
här. Se på lyktorna, som gunga där ute,
och se på det skiftande skenet från
fyrfatet, som dansar där på väggen.
Vet ni, det är Österlandets kostbaraste
kryddor, som förbrinna där. Det är
nardus och aloe och myrra. Tycker
ni inte att de dofta härligt?
— Jo, svarade flickan frånvarande.
— Ja och vad vill ni annars! Kan
ni verkligen efter detta gå tillbaka i
allt det gamla, då är ni inte den jag
trodde. Då är alltsammans en lögn.
Då är kvällen icke mera den kväll i
regn, som för oss skulle bliva
inledningen till ett nytt skede av livet. Eller
vad säger ni, Mirjam?
Mirjam tryckte handen mot sitt hårt
klappande hjärta och svalde tårarna,
som ville tränga fram i ögonen. Då
hon tänkte på att hon från all denna
underbara prakt, denna doftande värme
och denne sällsamme man skulle gå
bort till hemmets trånga och kyliga
nödtorft och tillbaka in i vardagslivets
enformiga och tröttsamma id, kände
hon redan vid blotta tanken därpå sin
själ fyllas av den trånad, som efter
detta för visso skulle följa henne genom
livet. Varför skulle detta hända henne,
varför blev’ allting så bittert och svårt
för henne? Men om Hjalmar nu
kommit skulle hon ju ha mött honom endast
for att taga farväl av honom, och hon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
