Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - En kväll i regn. Av Nan Almqvist. Med 5 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Han smekte henne lugnande över
håret.
— Nej, sade han allvarligt, men
varför skall ni också söka förstå. Det
är icke lyckan att veta och förstå, ty
ju mer man vet desto mer trånar man
efter det, som man aldrig kan få veta.
Och ouppfylld trånad är icke lycka.
Lycka, Mirjam, det’ är att älska. Låt
oss älska och glömma allt annat!
— Ja, mumlade hon, älska —
älska —
— Sätt er här, sade han och tryckte
henne varsamt ned bland kuddarna på
ottomanen, och jag skall berätta mera
för er. Jag har bara varit hemma helt
kort tid. Egentligen kom jag hem för
att taga arv efter min fader, som dog
i våras. Han hade sagt på sin
dödsbädd att jag kanske skulle nödgas lära
mig arbeta. Det är ju mycket möjligt,
ty jag äger nu icke mera än jag förut
gjorde över med på fem år. Men låt
oss då leva i fem år till! Sedan kan jag
bli vattendragare i Egypten. Vi skola
resa från trakt till trakt, från land till
land, ni skall få spegla er i det
stillastående vattnet i kanalerna i Brugge
och ni skall få glida utför
Amazonfloden i en blomstersmyckad pirog.
Kom med mig från Libanon, min brud,
kom med mig från Libanon, stig ned
från Amanas topp, från toppen av
Semir och Hermon, från lejonens
hemvist, från panternas berg.
Vet ni, jag har länge arbetat på att
sätta musik till "Höga Visan". Det är
den underbaraste dikt jag vet. Med er
som förebild till bruden skulle jag
kunna skapa ett mästerverk. Hör!
Och han sprang upp och fram till
flygeln och rummet fylldes av toner,
ett hav av toner, toner brusande som
ett vattenfall, burna av en förunderligt
skiftande och jublande melodi.
Mirjam knäppte omedvetet ihop
händerna. Hon kände det som att hon
icke vågade andas för att icke dröm-
men skulle förflyktigas igen. Ty
naturligtvis var det en dröm och hon skulle
i nästa ögonblick åter finna sig stående
i regnet där nere på gatan. Men nej,
hon öppnade och slöt ögonen gång på
gång, och ändå satt hon fortfarande
bland mjuka sidenkuddar ombrusad av
toner.
Mannen vid flygeln satt med
tillbaka-kastat huvud, med skälvande näsvingar
och glänsande ögon som om han skådat
avlägsna visioner, dem han sökte måla
i toner. Flickan såg länge på honom,
och ett leende gled plötsligt över
hennes läppar.
Vad tjänade det till att grubbla och
ängslas, då allt var så enkelt! Att följa
denne man och älska honom, vad var
lättare än det! Hon skulle lämna allt
det tunga mörka och onda och samman
med honom gå ut i solljuset och fröjdas
och leka. Hon skulle lämna Hjalmar,
som tagit hennes kärlek och redan stött
henne ifrån sig. Hon skulle lämna far
och mor, som arbetat och släpat hela
sitt liv och icke hade mera för det, hon
skulle lämna syskonen, som kivades
och gräto och åter försonades, hon
skulle lämna den trånga och mörka
butiken med alla de hundrade hattarna,
som lågo på hyllorna, och sidenbanden
och plymerna, alltsammans skulle hon
lämna bakom sig och kanske aldrig
återse det mer. Hon skulle lämna den
ene mannen för att följa en annan, tills
han lämnade henne, då hon skulle
finna en ny. Vad gjorde väl det! Hade
icke denne man, som bad henne följa
sig, gått från den ena kvinnan till den
andra och hade icke Hjalmar, i och
med det att han bjöd henne ett
förhållande utan kärlek, redan
underskrivit hennes dom och kunde hon bliva
sämre än hon redan var, då hon den
där månljusa natten föll offer för hans
böner och gav sig åt honom? Ack nej,
innan ännu ångerns tårar torkat på
hennes kinder skulle hon med denne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
