Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Greve Nero. Av Einar Mark. Med 2 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ingen nytta . . .! Kunde då aldrig
grevinnan komma sig för med att begära
förmyndare för greven, de skulle bli
ruinerade allihop, om han fick hålla
på i längden — Johansson förfärade
sig solidariskt å hela godsets vägnar
men sände samtidigt en liten tröstande
tanke till sin egen lilla livränta, som
han lyckats skrapa ihop under årens
lopp, inte minst tack vare grevens
opraktiskt sporadiska frikostighet.
Grevinnan hade stått i salongsdörren
och hört alltsammans. Hon kände sin
man för väl för att försöka få honom
att avstå men beslöt i sitt stilla sinne
att på omvägar avstyra det värsta —
som så många gånger förut. Det
prövande samlivet med en man, som tagit
henne för pengarnas och
konvenansens skull, hade kastat grevinnan i
armarna på pietismen, och så avskar
hon de sista möjligheterna att förstå
och styra greven. Redan hennes
överdrivet puritanska sätt att kläda sig
retade honom. I dag t. ex. var hon
klädd i någon sorts förskräcklig grå
vadmal, som obarmhärtigt framhävde
det oansenliga i hennes figur, liten och
mager, med sluttande axlar och platt
barm. Men bakom grevens rygg var
det hon, som ordnade och ställde på
godset.
Nu gled hon ljudlöst och hastigt fram
till greven.
— Käre Karl-Göran, sade hon i ett
tonfall, som mot hennes vilja rätt vad
det var åkte upp i skarp falsett, skall
du sitta så där mitt i draget. Tänk på
din gikt — och du kan ju dra döden
på dig!
— Nå, ma chérie, sade greven i
den lätt ironiska ton han alltid
använde mot henne, det bleve ingen
dum död, en riktig död i. skönhet, ska
du få se. Vänta bara, jag har just ställt
till med en storartad likbegängelse, ett
hejdundrande offerbål. Och när allting
är klart, så är det jag, som låter Jo-
hansson rulla opp mig på bålet, såvitt
jag inte orkar kliva opp själv förstås
— det blir en ändalykt, värdig en
gammal viking som jag. Och nu kan
jag ju ha härjat nog, eller hur, Sophie?
— Du skall inte tala så där
lättsinnigt, Karl-Göran, sade grevinnan,
och åter skar det skarpa i rösten
igenom. Hon satte sig bredvid honom,
och under en tystnad, som ingendera
gitte bryta, sågo de utåt parken, där
det redan började skymma snabbt.
Johansson kom tillbaka och hälsade
med krypande underdånighet på
grevinnan, hon såg onådig ut, ty hon hade
nyss gått igenom våningen och sett
anordningarna på "stationerna".
— Inspektorn frågar, om han får
tala vid greven? anmälde Johansson.
— Han får så f-n heller! sade
greven. Han ska göra, som jag säger,
därmed bastå.
— Jag skall tala med inspektören,
sade grevinnan lugnt och gick.
— Vi tar oss en grogg, medan vi
väntar på spektaklet, Johansson,
kommenderade greven. Han såg upplivad
och föryngrad ut, och under de båda
väntetimmarna drack och pratade han
lika livligt, i väl avvägd
proportion. Johansson var oklanderligt road,
och greven bjöd till att känna sig
nedlåtet smickrad över bifallet, fast han
visste precis lika bra som Johansson,
att Johansson hade roligt bara av
pliktkänsla och ingenting annat.
Så började det glimma ute på sjön,
och mot eldskenet såg man svart,
tjock rök bolma upp — veden var
ännu färsk och sur, borde ha legat på
tork i travarna över vintern.
— För t-n, Johansson, skrek greven,
hämta hit en luta eller en fiol eller
nånting i den stilen, spring, som om
elden vore dig i hasorna i stället för
ute på isen.
— Nådig grevinnans fiol . . . ?
föreslog Johansson.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
