Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Svarta buteljer. Av Ellen Holzhausen Idström. Med 6 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
efteråt ingen hemlighet av — för tusan,
man var väl karl att göra som man
ville, fast man gift sig!
Men halvgalen av skrämsel och
blygsel hade bruden flyktat upp på
vinden och där fanns hon först dagen
därpå, inkrupen bakom en
skorstenspipa, en nersotad, solkig ynkedom
mot föregående kvälls strålande vita
brud —
Så hade det börjat.
MINNENA!
Försiktigt, icke som en som trampar
egen mark och eget område, smyger
fru Matton nedåt den breda
mittelgången mot älven. Ibland har det till
och med hänt att unga karlar slagit sig
ned bakom buskgrupper med kortlekar
och flaskor, eller att älskande par
skymtat bland trädstammarna —
fnittrande ungdom, som nästan fått benen
att vika sig under fru Matton om det
varit före den svarta flaskans timme.
Men var det efteråt kunde ett stramt
smålöje skärpa ansiktets sorgsenhet.
Än sedan! Om det viskats: "fyllkaja"
— hade man icke rätt?
Ett undantag bland dem, som
kommit att betrakta det förfallna stället
såsom allmänning, utgjorde ett par
utlänningar, en fransman, mönsterritare på
textilfabriken, och hans fästmö, en ung
söt tyska, Fräulein hos disponentens.
Dessa båda hade först låtit efterhöra
om det var tillåtet att promenera och
sedan detta medgivits dem kommo de
om kvällarna, men höllo sig
aktningsfullt på avstånd från manbyggnadens
område, och de brukade hälsa ifall de
mötte den ständigt inom som utomhus
kringirrande fru Matton.
Ty så långt utanför hennes
tankekrets voro dessa främlingar, att hon
icke allenast icke skyggade undan för
dem, utan till och med fann sig i att
ibland tilltalas av den unge
fransmannen. Hon kunde gå med dem ett
stycke, alla tre kunde en stund hänga
över muren, som omgärdar parken och
se ut över älvdalen i solnedgång.
Den blonda tyskan hade ofta utrop
av beundran över utsikten och ställets
skönhet, men då teg fransmannen,
trilskt, trumpet. Det var lätt att förstå
att han icke trivdes med vare sig
trakten eller det främmande landet och
detta väckte fru Mattons sympati, ehuru
bådas vantrevnadskänslor hade så skilda
grunder.
Det är fridlyst och stilla i kväll, fru
Matton går vidare och är snart nere vid
muren, på vars andra sida landsvägen
här löper nära utmed älven.
Som vanligt hänger hon sig ut över
muren, och så har hon år från år setts
av seglare och kanalångare och de av
traktens folk, som hon icke hunnit
draga sig undan för. Tung av dagligt
vindrickande hänger hon .där, ännu ljust
och vekt bucklar sig håret utmed de
askgråa kinderna, varpå dock ibland en
enda röd fläck glöder, och de blekblåa
ögonen, som också fått eld av vinet,
stirra utåt, men iakttaga ingenting
särskilt, allt sammanflyter i en stämning
för blicken.
Vindstillan är tryckande. Mojt rinner
vattnet förbi med tennets matta, tunga
glans, metallgrått mot de djupa blå
förtoningarna uppåt älvdalen, något
mörkare längre ned i solnedgångens svavel
och purpur bortom staden åt utloppet
till. Landsvägens vita bandoch vassens
grönska följas åt ett stycke förbi
fabrikernas röda murytor, därpå förlorar sig
stranden i brädupplag och vägen i
förstadsgränder.
Men plötsligt förändras kvällslugnet
över tavlan, några moln sudda ut
solnedgångens färgspel, det susar till i
trädkronorna, fräckt, utan friskhet,
virvlande upp dammet på landsvägen.
Fru Matton förnimmer förändringen
som låge hennes hjärta bart och skavde
sig mot murens skrovliga rappning.
MINNENA! Det så hastigt
obevekligt elaka i kvällens fysionomi sliter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
