Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Himalaya-mörker. Ur Max Dauthendeys »Geschichten aus den vier Winden». Översatt av Ingrid Smith. Med 5 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
bönerna, som sammanträngt voro
skrivna på den.
Inne i templet var det mörkt som i
ett stall. Bakom tjocka trägaller stodo
de snidade gudabelätena, vilkas gamla
brynta förgyllning knappast glänste
mer. Det fanns bland dem ingen
fridens Gud. Alla gudabilderna stodo
eller sutto på huk i vilda förvridna
ställningar, som om de skulle avbilda
de slitna dimmorna där utanför.
Ur otaliga oljeskålar fulla med små
flytande ljus skimrade svaga lågor.
Som foderhoar åt gudarna, så stodo de
där framför gallren och gödde de feta
guldanletena med sitt sot och gjorde
dem levande med sina små fräsande
lågors lek.
Där stod icke gudabilder vid alla
väggarna. Det fanns luckor emellan
dem, och där, på den sotiga och
smutsiga rappningen, upptäckte jag
fotografier, vykort och träsnitt ur
illustrerade engelska tidningar. Det var bilder
av engelska, tyska, franska, ryska
furstar och generaler och bilder av
ny-uppfunna maskiner, bilder som de
tibetanska prästerna förklarat heliga,
kanske för att smickra européerna,
kanske också av vidskeplig fruktan för
obekanta, främmande själskrafter.
På golvet märkte jag i ett hörn
tomma engelska ölflaskor. Ett par
tibetanska präster, med slätrakade, kala
huvuden, i smutsigt gula kåpor, sutto
på golvet och rökte, stödde ryggen mot
väggen och stirrade stelt mot den öppna
dörren, varigenom litet dagsljus föll in
i det fönsterlösa rummet och glasartat
glänste i prästernas ögonglober.
De knastrande raderna av oljevekar,
prästernas skygga ögon och här och
där bakom gallren en gudabuk, i
vilkens nötta förgyllning de små lågorna
speglade sig, den sötaktiga tobakslukten
från prästernas pipor och en ännu
sliskigare doft av kallnad rökelse, de
groteska papperslapparna ur illustre-
rade europeiska tidskrifter — ett
virr-varr av heterogen vidskepelse — och
där utanför dörrens fyrkant de evigt i
dimma bortglidande Himalayabergen,
likt spöklandskap, som än nådde himlen,
än sjönko mot jorden, ett myller av
dimmor, som plötsligt krälade ända fram
till dörren, de gula vidundren till
bönekvarnar, som enformigt svängde
omkring och med regelbundna mellanrum
slogo an en tunn metallton — allt detta
såg sagolikt ut, enfaldigt och oerhört
på samma gång. Det fanns där sen
tusen år och var oförgängligt, som
Dumhetens gudar, vilka jämte
förståndets och känslans gudomligheter evigt
behärska jorden.
Men så, som avgrunderna utanför
tempeldörren — med svindeln på lur vid
varje brant — kunde rycka människor,
djur och stenmassor ned i
Himalayaklyftorna, så låg bakom känslan av den
instängda dumhet, som rymdes i detta
stallartade tempel, samtidigt en isande
grymhet. Den skymtade nästan
skälmskt i de kalhuvade tibetanska
prästernas stirrande ögon och flinade
ur halvdunklet med grotesk vänlighet
från de hopkrupna belätenas skrattande
masker.
Mina fem tibetanska dragare, som
likt eskimåer voro höljda i säcklika
kläder och hade krafter som jättar,
drogo mig därpå tillbaka i min
rick-shaw, uppför nästan lodräta
bergvägar. Därvid gnäggade de som hästar,
bräkte som bockar och frustade som
valrossar.
Under tiden förföljdes min kärra av
tre tibetanska jättekvinnor, som från
hals och armleder sleto av sig sina
kedjesmycken av små blå turkoser,
bergkristallsmulor och stycken av
smutsig silverbrons, arbetad med
röd-aktig karneol, som de höllo till salu
inför mina ögon. Alltjämt
gestikulerande hoppade de tibetanska
kvinnorna bredvid mina kärrhjul, omgivna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
