Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Himalaya-mörker. Ur Max Dauthendeys »Geschichten aus den vier Winden». Översatt av Ingrid Smith. Med 5 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ena handen. Men boken föreföll att
bli allt större och tyngre. Boken växte
och stod framför mig, så stor som en
vägg. Och var gång, jag ville resa
mig, fanns den där boken, som var så
stor som en vägg, upprätt i vägen.
Det var, som om jag inte längre bott i
ett rum. Jag var instängd i en bok.
Jag hade en känsla av att denna
jättebok kunde smälla igen och krossa mig
mellan sina blad. Boken doftade så
ljuvt som den söta lukten ur ett
gammalt skåp, där det låg torkade
blommor och lavendel. Med denna
blandade känsla av något ljuvligt och av
tryckande ängslan tillbringade jag —
som det tycktes mig — år, utan att
något i mitt tillstånd förändrades.
Jag vaknade upp vid en knackning.
Någon knackade någonstans på min
hjässa. Det knackade länge och
häftigt. Och snart föreföll det mig, som
om man knackat i åratal. Jag for upp
och lyssnade. Mina ögon öppnades och
jag såg fortfarande glöden i kaminen.
Därute var det ännu natt.
Knackningen kom från dörrarna till de olika
rummen utmed korridoren.
Hotellgästerna väcktes.
Jag erinrade mig nu, att vårt
ressällskap, de tio damer och herrar, som
slumpen sammanfört här på hotellet
i Darjeeling, hade avtalat att bryta upp
klockan tre vid månsken för att på
smala bergvägar rida till den två tusen
fot högre belägna Tigerhill, där man
ville invänta soluppgången över Mount
Everest och andra Himalayas jättar.
I rummet fanns ännu den sötaktiga
doften. Jag klädde mig i halvrusigt
tillstånd. En tjänare kom till mig med
morgonteet och sade, att hästarna voro
sadlade och väntade nere vid verandan.
När jag några minuter därefter steg
till häst, blev jag förtjust över den klara
bergsluften, över den isblanka
halvmånen, som satt på himlen, och över
den rena nyfallna snön, och snart hade
jag alldeles glömt blomdoften och de
sista timmarnas tunga sömn, som mer
hade liknat en marritt än en sund vila.
På de smala passvägarna, där
hästarna måste gå den ena bakom den
andra, tystnade sällskapets prat och
skratt. Det var, som om vi icke ridit
på jorden utan på moln, längs
molnkanterna. Månskäran hade inte nog
kraft att lysa upp Himalayas avgrunder.
Hav utav mörker lågo intill
passvägarna, som löpte utmed bergets
kanter och inte voro mycket bredare än
att hästhovarna fingo fäste. Träd, så
gamla att de inte längre buro några
blad och vilka endast stodo där lika
mossbelupna benrangel, voro av
dimma och snö liksom avskurna vid
marken och syntes i luften, hängande
ned från himlen. Några voro som
oerhört stora skelett av vidunderliga
flädermöss. Dessa spöklika träd och
den jasminvita månen på nattens grön-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
