Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Himalaya-mörker. Ur Max Dauthendeys »Geschichten aus den vier Winden». Översatt av Ingrid Smith. Med 5 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Everest och Kantsehindschinga, som,
likt ett naket jättepar, vilade uppe i
himlen högre än månen.
— Solen, viskade en dam.
Jag såg över axeln ut från berget
och upptäckte en röd glödande lavin,
som vällde fram över vidder av dimma
med knappast märkbar fart och som
blev allt större och rödare. — Solen.
Som en stor röd syndaflod skänkte den
glaciärerna blod och gjorde snön till
kött.
Plötsligt, just i detta soluppgångens
högtidligaste ögonblick, tog någon min
hand och förde fingrarna i min
västficka och sade: — Var är amuletten,
som du köpte i går? Likna inte de
stora köttfärgade glaciärerna där
gruppen av man och kvinna på din amulett,
som du köpte av tibetanskan i går?
Amuletten var icke i min västficka.
Men pengarna, som jag betalat för den,
de tre stora silvermynten, befunno sig
åter i min västficka.
Vem var det, som skrattade högt?
Alla ansikten vändes mot mig. Jag
blev ängslig för mig själv. Just då
jag knäppte upp min päls för att leta
efter amuletten, slog tillika med
värmen innanför en pust av den
hemlighetsfulla blomdoften emot mig, men
nu vid solens uppgång, i den snöfriska
morgonen, kände jag i denna doft igen
en bedövande tibetansk tempelrökelse,
som, om den inandades i mängd, har
förmåga att söva och skänka visioner,
och denna lukt hängde ännu fast i
mina kläder sedan natten.
Redan på hästryggen hade den starka
doften slagit mig i näsan. Men jag
själv var ännu för mycket bedövad av
luften i mitt sovrum för att känna igen
dess ursprung.
Nu vände jag mig med ett energiskt
ryck till fjärilshandlaren för att fråga
honom: — Tror ni, att det finns
amuletter, som äro så värdefulla för sina
ägare, att de icke säljas till något pris?
Tror ni, att, om en tibetanska
händelsevis blivit av med en dylik amulett,
hon då icke skulle begagna sig av hela
sin listiga natur för att återvinna den?
Tror ni, att hon skulle kunna tränga
in i ett hus bakvägen och icke tveka
att trycka in ett fönster för att få
tillbaka amuletten ?
Ni kanske skulle invända att någon
borde ha vaknat, då fönstret splittrades.
Men jag säger er: Man kan i samma
ögonblick kasta in i rummet en levande
flädermus genom det sönderslagna
fönstret, som alltså drar till sig
uppmärksamheten och förhindrar tanken
på, att en människa med avsikt slagit
sönder fönstret. Bedövar man
dessutom den som vistas i rummet genom
en dosis rökelse, så är det lätt gjort
att sticka in armen genom den trasiga
fönsterrutan, lyfta av fönsterhaken
inifrån, klättra in från balkongen genom
det öppna fönstret och söka den
förlorade amuletten, finna den, och, om
den betalats med en viss summa, lägga
pengarna tillbaka och taga med sig
amuletten.
Allt detta hade jag med fast
beslutsamhet velat fråga fjärilshandlaren.
Jag öppnade munnen. Men orden, som
jag ville uttala, förvandlade sig till
andedräkt, och jag hörde för mina
öron, att jag sade: — När ni får några
sällsynta Himalayafjärilar igen, så kan
ni sända dem under min adress i
Europa. Därvid tog jag ur min
västficka samma silvermynt, som jag i går
betalat amuletten med, och betalade i
förskott vad tre fjärilar kostade.
Jag sade ingenting mer. Solen var
snart åter försvunnen i dimmorna och
vi redo vid dagsljus, som dock snarare
liknade månsken, utmed de dimfyllda
avgrunderna tillbaka till Darjeeling.
Amuletten hittade jag aldrig. Den
fanns icke på mitt bord hemma i
hotellrummet, icke i mina fickor, icke i mina
koffertar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
