Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Himalaya-mörker. Ur Max Dauthendeys »Geschichten aus den vier Winden». Översatt av Ingrid Smith. Med 5 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Jag påminde mig nu, att, när jag i
går afton efter dinéen hade gått genom
biljardsalarna till spelrummen, där
frackklädda herrar och djupt urringade
damer sutto vid de gröna spelborden
framför den flammande spiselelden, jag
ett ögonblick gripits av en längtan att
komma bort från de europeiska
förhållanden, som man här i Asien, till
och med högt uppe i Himalaya, har
skapat åt bortklemade millionärer och
milliardörer.
Därefter gick jag ut på den breda
hotellterrassen och såg på de
virvlande bergsdimmornas häxdans över
djupen, och på stjärnorna, som också
tycktes dansa ovan de glidande
dimmorna. Då föllo några droppar
snö-blandat regn ur de flyktande
dimmornas vågor, som böljade omkring månen.
När jag åter ämnade gå in i hotellet,
tyckte jag mig se ett stort djur, som
sprang om husknuten nedanför
terrassens bröstvärn. I går afton hade jag
trott att det var en hund. Nu visste
jag emellertid, att det var en
människa, som gick på alla fyra, troligen
den kvinna, vars amulett jag innehade,
som smugit omkring hotellet hela
natten, och som med uppbjudande av all
makt hämtat amuletten från bordet i
mitt rum.
Detta begrundade jag nu, sedan jag
återkommit från månskensritten till
hotellet, och jag längtade efter att tala
med någon därom. Men mina
europeiska reskamrater tycktes mig
allesammans för banala, för att jag skulle
få lust att inviga dem i den mystik,
som rymdes i vad jag upplevat om
natten.
Klockan tre på eftermiddagen
avgick mitt tåg, som på kvällen skulle
föra mig tillbaka ned till Indiens
kaffe-odlingar och sockerrörsplantager, och
som nästa morgon skulle inträffa i
Kalkutta med mig.
På vägen ned till bergbanans
station kunde jag icke avhålla mig från
att låta rickshawn stanna vid
fjärilshandlarens bod. Jag steg ur. Just som
jag vill öppna butiksdörren, öppnas
denna inifrån på ett särdeles
egendomligt sätt, och förbi mig springer ut
en tibetansk kvinna. Jag hade
emellertid knappt känt igen henne,
eftersom "alla tibetanskor sinsemellan
före-föllo mig lika, på samma sätt som
negrer och kineser alltid för européer
tyckas likna varandra, om kvinnan inte
med en hastig, förskrämd rörelse hade
gripit tag i bröstvecken på sin klädnad,
som om hon där hade velat skydda
något, som jag hade kunnat beröva
henne. Jag tyckte hon såg blekare
och mera hålögd ut än dagen förut.
Högljutt talande till sig själv och
fäk-tande med armbågarna i luften, som
om hon velat avvärja hundratals
händer, som sträcktes ut efter henne,
störtade hon nedför bergsgatan, följd av
mina kärrdragares skratt; dessa funno
kvinnans beteende ännu märkvärdigare
än jag själv.
I boden kom jag inte till att tala med
fjärilshandlaren om amuletten, ty innan
jag förmådde öppna munnen, visade
han mig en s. k. människohandfjäril,
som var uppsatt med nål i ett litet
snidat skrin. Den där kvinnan hade
nyss sålt den sällsynta fjärilen till
honom. Den förvarades i en låda av
kamferträ, ty lukten av detta trä
bevarar fjärilar mot förstörelse.
Genom generationer kan man med
kamferträ behålla en sådan fjäril i
dess fulla skönhet. Och för denna
kvinna hade fjärilen länge varit
arvegods i släkten. Hur det kunde komma
sig, att hon ville sälja den, då den ju
måtte vara oersättlig, det kunde
fjärilshandlaren icke begripa, ty en
människohandfjäril hittade man i fjällen
kanske en gång vart hundrade år. På
hans vingar äro mörka linjer, vars
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
