- Project Runeberg -  Anteckningar om bortgångne samtida /
I:5

(1859-1861) [MARC] Author: Carl August Adlersparre
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Esaias Tegnér - Esaias Tegnér

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

för bristande consequens och reda på sig sjelf. Men
om vi se något djupare in i dessa honom påbördade
contradictioner, så hvad äro dessa i sjelfva verket
annat (jag talar nu om verkligt stora och ädla
poetiska snillen) än en experimenterande förmåga att
se en sak eller ett förhållande från flera sidor
och, såsom följd häraf, på olika sätt; med ett ord:
att erkänna de oändliga tanke- och formbrytningar
samt skiftningar, uti hvilka allt sannt, allt skönt,
allt stort uppenbarar sig och genom hvilka det vexlar
i uttryck och karakter? Det bör således ej gifva
anledning till förundran, då Tegnér på ett ställe
säger att "skaldens sorger äro inga" och på ett annat
hänvisar till det der "vemodsdraget öfver pannan",
och som han kallar "ett nordiskt sångardrag, en sorg
i rosenrödt". Det ligger dessutom ingen motsägelse
i dessa yttrande, ty skalden, som, enligt Schillers
vackra förklaring, blef lottlös på jorden, på det att
ingenting här nere skulle qvarhålla honom, utan att
han fri och när han ville kunde höja sig till sitt
ursprung – representerar hos menniskan det gudaborna,
som åter ej vet af smärtor och död. Tegnér bekände
denna åsigt i den först citerade strofen, men bestred
derföre ej, utan ingick i den andra villigt derpå: att
den poetiska gnistan understundom kan förvandla sig
till en brandfackla, som uppbränner hjertat och skapar
det till "en urna blott med lifvets aska i", och att
med denna process stora lidanden följa i släptåg, som
åter framkalla det betydelsefulla "vemodsdraget". Han
säger vidare: "ej kan vanans nötta lexa evigt repas
upp igen". Deruti varnar han oss att ej vara ensidiga
i våra begrepp och uppmanar oss att se och göra oss
klart huru genom allt, som har lif, går en oupphörlig
förändring, festan lifvet i och för sig sjelft är ett:

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 18:59:43 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/bortgang/a0009.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free