Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Esaias Tegnér - Esaias Tegnér
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tryckta visan öfver "Hammarspik", är alltför pikant
att uppoffras åt glömskan, hvarför jag meddelar
densamma, sådan den mig i afskrift blifvit lemnad
af en samlare:
Nej, jag ej täflar mer! Du mig ej öfvertalar,
Jag stiger icke upp ur mina lugna dalar
Att krypa, krökt och skyggt kring Nordens Helicon,
Der ej de Nio bo – men blott de Aderton.
Jag minns ännu den tid, då vördsam och förvånad
Jag lagern grönska såg uti December månad,
Och hörde dessa namn, hvars loford "Posten" gör,
Och hvars odödlighet är af det slag som dör.
Jag tänkte så: man föds till många stora dater,
Kanske jag fått genie för 26 dukater.
Jag rimmar litet platt – det slår mitt hopp ej ner –
Man har prejudicat i N–s och R–r,
Stor är de Storas nåd. Nu var beslutet taget,
Och med Apollos hjelp det fördes ut i draget;
Och jag i hoppet re’n, till pris för min talang
Hör L-gs prediksord och guldmedaljens klang.
Hvad händer? Dagen kom: Wallin, den vittra gossen,
Strök till sig, glupande, mest hela penningtrossen
Och Kullberg, fattig man, beryktad i vår Nord,
Blef mätt af smulorna från rike mannens bord.
Tranér sög på ett ben, Valerius stod snopen,
Och grämelsen var stor i hela Rimmar-hopen.
Min dom var sagd också. Med ett förbindligt "hut"
Min vittra hundperson från skranket vistes ut.
Hvad återstår mig nu, sen Directörn, Gu’ nå mig,
Stängt minnets portar till, precist för näsan på mig?
Begär ej att jag mer ännu en gång som förr
Med tiggarstafven står utför de vittras dörr
Och qväder med en röst – hvaraf en narr sig yfver –
Till dess jag bönhörd blir och ändtligt får min styfver.
Nej, låt en W–k än med obestridlig rätt
För "handen" priset få – och ej för hufvudet,
Och mången ann poet, beundrad af de kloka
Uppå Horatii ben sin vattensoppa koka.
Jag striden öfverger. I egen hyddas famn
Jag söker sällheten och söker ej ett namn.
Det sköna, dygden likt, vill hjertats högre spänning,
Vill dyrkas för sig sjelf, ej för en skådepenning,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
