- Project Runeberg -  Anteckningar om bortgångne samtida /
I:44

(1859-1861) [MARC] Author: Carl August Adlersparre
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Esaias Tegnér - Esaias Tegnér

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Mörker, mörker, mörker och natt utbredde sig då i
hela verlden, hvart jag vände mig. Jag blef oredig och
vek. Jag som alltid hatat blödighet hos män, jag grät
och fällde brännheta tårar – allt var förbi." – – – –
– – – – – – – – – – – – – – – – – – –
På de mångåriga inre stormarna följde dock lyckligtvis
sinneslugn, och Tegnér fick nöjd och fridfullt uppgöra
sin räkning med verlden samt afsluta sin odödliga
lefnadsdikt. Hans sista stunder har Böttiger herrligt
framställt, och författaren af dessa rader vill endast
tillägga det i hans förvar befintliga egenhändiga och
sista poemet af skaldens hand, nedskrifvet kort före
bortgången och tillegnadt den vid sjuksängen vakande,
förkrossade makan, som sjelf förärat mig det:

        "Hvad död är skönast? Ej för fosterland,
        Der bloden strömmar, striden larmar,
        Nej, döden skönast är i dina armar."

Såsom en solnedgång öfver ett nyss efter stormen
lugnadt haf, se der bilden af hans sista strid och
slut. Ingen skymt vidare af dessa djupets monster,
som fordom ej blott uppgrumlade innandömet, utan
jemväl sönderbröto glaset i den spegel, i hvilken
skönhetens ande så ofta speglade sig och log. Nu
var åter den spegeln hel och klar, och allt som
solen sjönk framkommo de "strålande fridsbuden",
de milda stjernorna och tryckte sin kyss på den,
till tecken att det var fulländadt och försonadt –
att ingenting mera var qvar af nordens största skald,
än "nordens största sångarminne." [1]


Vid hans graf, yttrar Geijer, sörja med oss Sveriges
söner och döttrar – sörjer i stum smärta den Nordiska


[1] Geijer.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 18:59:43 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/bortgang/a0048.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free