- Project Runeberg -  Anteckningar om bortgångne samtida /
I:70

(1859-1861) [MARC] Author: Carl August Adlersparre
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Erik Gustaf Geijer - Erik Gustaf Geijer

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

70

qvickelse. Om aftnarna lästes högt. Men Geijer var
då förbi! Dödens mask tärde på hans hjerta, detta
hjerta, som klappade för allt högt, allt skönt, allt
ädelt. Under denna tid var jag en afton tillsammans
med Geijer på en stor soiré hos v. K. Den stora
salongen, der man gjorde musik, var så uppfylld
af åhörare, att ej en gång en stol fanns ledig för
Geijer. Han satte sig på golfvet, och en vacker dame
lånade sin rygg till stöd åt den trötte gubben. Det
var den sista gången jag såg hans glada ungdomslynne
framskymta."

Öfver sin brutna helsa hördes han ganska sällan
beklaga sig. "Jag vet ingen mera upplyftande syn
än att se en rättfärdig menniska undergifvet bära
motgångarna och lida med mod och förtröstan", var
ett af de yttranden, som äro fastade vid Geijers
minne. En gång, då kroppskrafterna för en stund
tycktes öfvergifva honom, sade han till en vän, att
han ej visste sig mera än en gång förut känt ett så
plötsligt öfver honom kommet svaghetstillstånd. "Det
var," tillade han med dessa ord, "då jag en dag i
Upsala uti mina föreläsningar kom att vidröra Gustaf
den ILdre Adolf. Ämnet grep mig så djupt att jag
ej visste till mig sjelf och mina ögon fylldes af
gråt. Jag tog då en hand full af tårar, kastade dem
bort och såg dem sedan glittra i solljuset omkring
mig". - En af hans sista önskningar, uttalad kort före
bortgången, var att man måtte rulla upp gardinen, på
det han kunde få se solen gå ned. Det var solblomman,
som ännu i det sista ögonblicket vände trånande det
half-brustna ögat mot ljuset.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 18:59:43 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/bortgang/a0074.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free