- Project Runeberg -  Anteckningar om bortgångne samtida /
I:104

(1859-1861) [MARC] Author: Carl August Adlersparre
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Carl Adolf Agardh - Carl Adolf Agardh

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

104

Sentimentalismen varierar ännu alltjemt sitt thema i
otaliga toner. Forntiden kände den icke. Och äfven
derföre var den klassisk. Der fanns kärlek såsom
nu; men man älskade såsom man spisade. Den enda
kärlek, som var dagens tanke, var kärleken till
fosterlandet. Men hvad tala dessa tusende dramer,
dessa tusende romaner , dessa tusende poemer om annat
än kärlek ? Och dock räknar kärleken egentligen ej
mer än en minut af lifvet. När denna minuten knäppt
sitt slag, faller bindeln från ögonen, som när Eva
hade ätit äpplet och för första gången såg att hon
var naken.

Men sådan är qvinnans makt, att hon drog mannen med
sig i samma förvillelser. Man såg ynglingarne under
ett tidehvarf, då jorden skalf och historien genom
mannens kraft antagit nya former, vandra i månskenet
och suga kärlek. Och så uppstod ett slägte af suckande
narrar, och af bleknade menniskogestalter, som trodde
att lifvet kunde bli en roman, att det ej hade någon
annan gåta att lösa än kärlekens, - och att drömmarne
kunde träda i den friska verksamhetens ställe.

Det fanns en man, och jag menar den mannen var stor,
som till en början räddat det förnötta slägtets
arma förstånd. Det var Sir Walter. Ensam bland alla
skalder, som slutat sin bana, och som vi således
ega rätt att bedöma, gjorde han kärleken till en
bisak, och satte de stora lifvets öden i stället
fram som hufvudsak. Äfven i hans taflor spelade
qvinnan en röle, men ej den föraktliga, att endast
vara älskarinna och ingenting mer. Med honom måste,
om skalderne förstå sin tid, börjas ett klassiskt
tidehvarf, och ett ännu högre än det gamla; ty för
den klassiska forntiden fanns intet qvinnovärde; men
det England, som Sir Walter målat, som liknar forn-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 18:59:43 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/bortgang/a0108.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free