Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Carl Adolf Agardh - Carl Adolf Agardh
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vitterhet och antiquiteter, hädanefter kommer att
kalla sig: Akademi för vitterlek, sagor och jettoner.
.Ull.
Några egenheter ur Agardhs lif och lefverne häfda här
sin plats. Ehuru i och för sig sjelfva af föga vigt,
bidraga de likväl att framställa totalintrycket af
den kurakter, hvarifrån de utgått. Eget var med en
så poetisk natur, som Agardhs, att den i musiken
ej fann någon egentlig vederqvickelse. De stycken,
som skulle behaga honom, måste gå i dur; men för dem
i moll hade han föga tycke och utlät sig derföre en
gång, då han åhört en qvartett i denna tonart: "det är
för ömkligt att höra fyra stora karlar stå och jemra
sig på det sättet". Likväl funnos undantagsmelodier,
dem han aldrig åhörde utan att känna sig upprymd,
såsom Geijers: "I*ä dagen af mitt silfverlröllopp",
prins Gustafs: "/ rosens dofr och Lindblads musik till
"Fänrik Stål".
Så mycket mera älskade han poesien och var väl
bevandrad i både den klassiska och moderna. Hans
favoritstycken af svensk skaldekonst voro Franzéns:
"Den gamle knekten", "Menniskans anlete", Geijers:
"Viking" och Afzelii: "Necken", hvilka han emellanåt
reciterade. Tegnér satte han främst af alla. Agardh
hade en sällsynt förmåga att uppläsa vers, hans
musikaliska röst egde mycken böjlighet och klang. Då
Tegnér, under bådas vistelse i Lund, hade författat
ett poem, brukade han med det gå till sin vän för
att få höra "huru det lät",
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
