- Project Runeberg -  Anteckningar om bortgångne samtida /
I:164

(1859-1861) [MARC] Author: Carl August Adlersparre
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Carl Adolf Agardh - Carl Adolf Agardh

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

ett stort nöje. Ju mindre de voro, desto kärare
för honom.

Oaktadt en stor medfödd lynnets liflighet och en med
möda tyglad otålighet i förhållanden af underordnad
betydenhet, bar han likväl med största undergifvenhet
och förtröstan de hårdaste pröfningar. Aldrig hörde
man honom beklaga sig öfver motgången; sorgen behöll
han för sig sjelf, endast glädjen delade han med
andra, och så att dessa fingo bästa lotten.

Se här ett drag, som tecknar menniskan. En af hans
nära anhöriga hade häftigt och svårt insjuknat. Det
vägde mellan lif och död. Tillbakalutad i en
länstol, som blifvit ställd utanför sjukrummet,
satt den vördnadsvärde gamle mannen, afvaktande
hvad som skulle hända. Ändtligen efter en lång och
plågsam väntan, kunde man meddela honom att all
fara var förbi. Under det att ett par stora tårar
sakta nedrullade från hans ögon, sänktes det grånade
hufvudet, händerna sammanknäpptes och läpparna rördes
till en tyst bön. Aldrig, yttrar den person, som gaf
honom detta glädjens budskap, har något gjort ett så
djupt religiöst intryck på mig, som åsynen af denne
i allt menskligt vetande invigde lärde, böjande sig i
bön inför den Allvetande, derigenom ådagaläggande, att
hans forskningar och lärdom gjort honom verkligt vis.

Med en nästan gränslös hängifvenhet omfattade han
alla Floras barn, sina kära blommor. Det låg något
så älskligt i hans sätt att behandla dem, att man
nära var färdig antaga den föreställningen, att
en ändelig korrespondens egde rum mellan honom och
dem. Med blickar fulla af ömhet och lycksalighet såg
häri på sina små älsklingar, och hvarje blick tycktes
innehålla en liten

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 18:59:43 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/bortgang/a0168.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free