- Project Runeberg -  Anteckningar om bortgångne samtida /
I:174

(1859-1861) [MARC] Author: Carl August Adlersparre
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Adam Ehrengranat - Adam Ehrengranat

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

474

helt och hållit blifva qvitt en person, genom att såra
dess sjelfkänsla och låta förstå att dess krafter
öfverlefvat sig. Ehrengranat hade en romersk själ,
oböjlig som en princip, sammanträngd som ett axiom
och harmonisk som ett system. Jernviljan i hans
karakter dominerade der alla de andra egenskaperna;
och om han någon gång kunde förmås att, för att i
en mindre fråga visa sig med-görlig, falla af för
en påtryckning, afföll han dock aldrig från sig
sjelf eller de åsigter han besvurit. Men han hade,
liksom alla andra menniskor, sin Achilleshäl, der han
kunde såras; han var stolt, icke öfver att han var
utan medtäflare, men väl öfver målsmannaskapet för
en god och vigtig sak; han var af naturen våldsam,
han var den starka strömmen, som med "egna vågor går
genom hafvet", obekymrad om han derunder eller uti
sin framfart kom att oroa den i hans väg befintliga
seglaren; han var despot och ville herrska, icke
af begär efter makt, men emedan han insåg att ingen
inom hans kall ägde egenskaper, som berättigade till
makt öfver honom; han var slutligen envis, men det
härledde sig ej från någon öfvermodig sjelfrådighet,
från något uppdrifvet anspråk på egen ofelbarhet
eller obenägenhet att lyssna till andra, utan denna
tillit till egna åsigter var följden af en mångårig
pröfning, under hvilken hans öfvertygelse hann att
stålsätta sig och, om det tillätes mig här nyttja
en ridterm, att blifva sadelfast. Att Ehrengranat
om sig sjelf och då inga jemförelser kommo i fråga
icke öfver-skattade sitt mästerskap, utan snarare
förnekade att ett sådant var hos honom tillfinnandes,
det ser man af slutorden i hans erkändt klassiska
arbete "Ridskolan eller Eidläran" och i hvilka han
nedlägger sin egen sjelfbe-kännelse:

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 18:59:43 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/bortgang/a0178.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free