- Project Runeberg -  Anteckningar om bortgångne samtida /
I:175

(1859-1861) [MARC] Author: Carl August Adlersparre
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Adam Ehrengranat - Adam Ehrengranat

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

175

Till mästerskapet gifves blott en bana, Ren såsom
solens väg uti det blå, Att syfta nppat, och det
högsta ana Men aldrig tro sig mästare ändå.

Jag har af några hört att Ehrengranat under
häst-dressuren förnekade alla menskliga känslor;
åter af andra att han med hästen förfor ganska
principenligt och rättvist. Sjelf yttrar han i det
nyss åberopade arbetet: "Nybörjaren straffar hästen
med sinne och eftertryck, förmenande att hästen
tredskas eller sätter sig mot hans vilja. Så gjorde
äfven jag och betänkte länge icke att hästen ej
kunde ana något om min vilja. Den förfarne näpser
honom tålsamt bara för bristande uppmärksamhet på
känningen och dess hörsammande. Skillnaden är högst
väsendtlig och vigtig, derföre att ryttarens sinne
i sednare fallet vida mindre sättes på prof".

Man måste hafva sett Ehrengranat tjenstgöra i
ridhuset, säger en af hans lärjungar, för att
kunna bilda sig en någorlunda föreställning om hans
imponerande makt. Till häst liknade han en Centaur:
ryttare och häst voro liksom fast växta; och då han
gick till ridhuset att gifva lectioner, lemnade han
sitt hjerta utanför. Annars munter och frispråkig,
blef han nu helt tvärt mörk som ett åskmoln,
känslolös och frånstötande. Den klangfulla stämman,
alltid inverkande som ett kommando, blef nu sträf
och fick understundom ett kungslejons rytande. Han
hade med ens glömt hvem det var som han instruerade;
personen gällde nu för honom intet. I samma mån som
han såg att det var något att göra af eleven, ökade
sig hans pockande fordringar, någon gång åtföljda af
tillrättavisningar med ridpiskan, hvilka naturligtvis
efteråt förklarades som tillkomna utan uppsåt. Så be-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 18:59:43 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/bortgang/a0179.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free