- Project Runeberg -  Anteckningar om bortgångne samtida /
I:218

(1859-1861) [MARC] Author: Carl August Adlersparre
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Pehr Gabriel Wickenberg - Pehr Gabriel Wickenberg

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

218

gör han i ett bref till mig följande bekännelse:
"Sedan du reste från Paris har jag gjort inträde
inom flera fransyska familjer, har haft tillfälle
lära känna så väl fransyska qvinnans som mannens
karakter - skratt, hopp och dans, tal om politiken och
ytliga reflexioner är allt hvad man får i utbyte mot
uppriktighet och poesi. Poesi och fransyska är som att
blanda mjölk och mineral-vatten. Jag bör ej glömma det
väsendtligaste och som rör mig långt närmare, än hvad
man säger ondt eller godt om mina taflor, att jag hos
mitt värdfolk (en spansk familj) funnit föräldrar och
ett nytt hem - och der mitt hjerta blifvit förtrolladt
af oskuldens och skönhetens sirensånger. Jag behöfver
ej säga mer och har ändå sagt allt. Jo, jag vill
tillägga att jag är så lycklig, att jag omöjligt kan
tro detta tillstånd af salighet blir långvarigt." - -

Aningen slog in - drömmen, den ljusa och rosenfärgade,
skulle snart förbytas i hemsk verklighet.

En dag, då han skulle besöka sitt värdfolk,
som hade utflyttat på ett några mil från staden
beläget landtställe, en dag då han kanske hoppades
få sin högsta lycka afgjord, emottog han ett bref
från sin värd med den underrättelsen att qvällen
förut dess enda barn - - en 17-årig dotter - hastigt
aflidit. Då brast den finaste strängen på konstnärens
själ-strängaspel, och från den stunden var det med
Wickenberg förbi.

Han återvände till sina penslar, men handen hade
förlorat kraften att föra dem. Visserligen framkallade
han ännu en och annan bild, som väckte förtjusning,
men han arbetade icke med den kärlek till konsten,
som förr. Den ena kärleken hade tagit med sig den
andra och gjort hans hjerta liknöjdt och ödsligt.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 16:32:15 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/bortgang/a0222.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free