- Project Runeberg -  Anteckningar om bortgångne samtida /
I:240

(1859-1861) [MARC] Author: Carl August Adlersparre
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Carl Wahlbom - Carl Wahlbom

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

240

älskade och högt aktade skulle borttagas i sina halfva
dagar, till stor förlust för fäderneslandet. Jag
tyckte mig läsa i Wahlboms hela beteende, att något
var sönderbrutet i djupet hos honom. Hans blickar,
förr så glada och spelande, voro nu ofta stillastående
och förmörkade; hans förr så frimodiga lynne
hade lemnat rum åt en envis dysterhet, Emellanåt
lät han till hälften förstå att han var hemsökt
af ett kroppsligt lidande; han beklagade sig ej
öfver sjelfva smärtan, men väl att den betog honom
arbetslusten. Ofta satt jag hos honom då han gjorde
sina utkast, under hvilken sysselsättning han vid mer
än ett tillfälle yttrade till mig, att det numera ej
var honom som förr. För att förströ hans mörka tankar,
föreslog jag att vi skulle besöka promenadställen och
theatrar. Denna recreation upplifvade honom för en
stund, men af kort varaktighet. Serskildt påminner jag
mig att vi en afton tillsammans sågo Ka-chel. Under
det jag lågade af förtjusning, satt Wahlbom lugn vid
min sida och syntes föga tillfredsställd af hvad
som på scenen tilldrog sig, oaktadt omkring honom
jublade en publik i full extase. När spektaklet
var slut och jag tillsporde honom hvad han tyckte
om den firade skådespelarinnan, sade han, med ett
ironiskt drag sväfvande öfver läpparna: "hos henne är
mera konst än natur, hennes talent går på styltor;
nej tacka vet jag att få skratta med Dejazét på
Palais-Royal-theatern". För musiken påstod han sig
ej hafva öra; kanske låg i detta påstående samma
förvillelse, som i öf-vertygelsen om bristande
färgsinne? Det nöje, som tycktes mest lifva honom,
var att samspråka med några få, förtroliga vänner. Han
talade med lätthet, helst i allvarsamma ämnen, och
hans reflexioner vittnade om ett

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 16:32:15 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/bortgang/a0244.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free