- Project Runeberg -  Anteckningar om bortgångne samtida /
II:43

(1859-1861) [MARC] Author: Carl August Adlersparre
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Konung Oscar I - Konung Oscar I

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

43

faktiska beviset: att profeterna sjelfva hade,
så väl i tankar som handlingar, konspirerat mot både
fader och son.

VIII.

Konung Oscar skulle under sista stadiet af sin lefnad
pröfvas af stora förkrossande motgångar. Säkert
oroade honom ingen af dessa så mycket eller verkade
så nedslående som den att dagligen känna sin själs
krafter af tyna, minnet förslöas, känseln bortdomna,
blicken halfstelna och fördunklas, eller att se
färgerna på lifvets taflor förblekna och tankarna, de
förr så eldiga och förhoppningsfulla, missmodiga fälla
vingarna, alltmera oförmögna att flyga ut i vetandets
rymder. De kroppsliga smärtorna gjorde honom mindre
bekymmer, för döden hade han ingen fruktan, men väl
för ett lif i overksamhet och till ingen nytta. Hans
svar till en läkare är kändt, då denne såg honom i
det betänkligt sjuka tillståndet fortfarande arbeta
och varnade honom för öfveran-strängningarnas sorgliga
påföljd: "Konungen kan do, men han far ej vara sjuk."

Han hade mera än mången af sina företrädare på
thro-nen alltjemt under sin maktutöfning ihågkommit
att: "kungar måste äfven svara på häfdernas
allshärjarting;" och redan från den dag då han fattade
regeringstömmarna, ansåg han att första vilkoret för
att med någorlunda heder uppträda inför den domstolen,
var, att ega det egna medvetandet att hafva efter
bästa förmåga användt sin tid och kunna ådagalägga
att det skett i den renaste afsigt att uppfylla sitt
kall. Det gifves. menniskor som alltid hafva ondt
om tid och dock ingenting uträtta; andra åter för
hvilka tiden är tillräcklig till allt, utan att de
likväl synas brådska. Till sednare slaget hörde han;
men han skröt ej med sin samvetsgrannhet, och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 18:59:43 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/bortgang/b0047.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free