Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Eberhard Gotth. Ernst von Vegesack - Eberhard Gotth. Ernst von Vegesack
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
139
stam - och det kunde ej då, märk läsare, då
få passera, att en militärperson utan stora
militärförtjenster lemnades förtroendeuppdraget
att på en sådan hedersdag anföra svenska arnréens
befäl, emedan det alltför mycket fallit in i det
loj ligt-sorgliga. Man rådslog derföre om hvem som
borde ntses, och stannade enhälligt vid det beslut:
att ingen till denna post vore mera berättigad än
Generalen med svärdet (riddaren af Svärdsordens stora
kors första klass) Ernst v. Vegesack; hvarefter
en förfrågan gjordes hos den sjuke om han trodde
sig för dessa ögonblick kunna lemna sjukrummet och
åtaga sig uppdraget? Svaret blef: "då min konung
befaller, står jag alltid redo att lyda, iåge jag ock
i dödens käftar". Krönings-dagen kom, iklädd sin gamla
sönderskjutna uniform anförde generalen krigsbefälet,
återvände om aftonen, efter uträttadt värf, till sin
på all bekvämlighet utblottade bostad, och intog ånyo
sjuksängen, från hvilken han aldrig mera uppsteg.
Om vår hjeltes sista strider och slut har hans son,
friherre Eugene v. Vegesack, benäget meddelat mig en
skriftligt uppsatt skildring, den säkerligen ingen
svensk man med hjerta i bröstet skall läsa utan
att känna sig djupt rörd. Berättelsen har följande
ordalydelse: "Under min faders sjukdom, som slöt
med hans död, lemnade jag honom endast få stunder
om dagen, för att sjelf hemta behöflig hvila. Med
stoiskt lugn och den sublimaste resignation bar han
sina plågor; en del af dem förorsakade af i krig
erhållna blessurer, och isynnerhet af en den han
fick i Pomerska kriget 1807 af en kar-tesch-kula,
som studsade mot högra sidan af bröstet och ofta
förorsakade honom det svåraste lidande. Härtill kom
smärtan af flera och svåra liggsår. Aldrig likväl
undföll honom den ringaste klagan eller jemmer, utan
med undergifvenhet yttrade han under dessa pröfningens
ögonblick: "jag tackar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
