- Project Runeberg -  Anteckningar om bortgångne samtida /
II:178

(1859-1861) [MARC] Author: Carl August Adlersparre
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Carl af Forsell - Carl af Forsell

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

ningar som de resolverande och roterande spheroidiska
himlakropparna blifvit beredde till tjenlige
verkstäder för emot-tagandet af det vegetabiliska och
djuriska lifvets organisationer, hvilka organisationer
bära tydliga spår af en nästan omätlig serie af
stigande fullkomlighet.

Såsom ett fenomen, tillhörande skapelsens
innersta lif, bör anmärkas den outsläckliga
törst efter kunskaper, som Ållfader nedlagt i
menniskans själ. Månne icke det är en vink som
antyder vår förbindelse, vårt samband med högre
verldsordningar? Menniskoslägtet sträfvar oupphörligt
att hinna en större fullkomlighet. Månne icke
utvecklandet af detta frö till en högre verldsåsigt
utgör ett vilkor för uppnåendet af skapelsens
syftemål?

Uti ordnandet af universum har Skaparen, såvidt
vi kunna det begripa, nedlagt den högsta vishet,
det högsta förnuft, men liksom det högsta förnuft,
om det icke är utgånget från afgrundens krafter,
icke kan annat än afse hvad som är rätt och godt
samt ledande till ett förnuftigt ändamål, icke blott
till ett chaotiskt virrvarr, så måste ovilkorligen
den Högsta Intelligensens Allmakt och vishet vara
förenad med godhet och rättrådighet, och det är denna
för oss svaga dödlige tröstande tanke, till hvilken
jag ville komma. Ack! ja, min vän! snart äro några år
gångne, snart stå vi vid lifvets gräns, Ögat slutes,
pulsarne stadna och den sista sucken öf-vergifver vår
trötta till hvila längtande kroppsliga hydda och då,
när vi såsom Fredrik II väl uttrycker sig:

"Je rends å la nature ce souffle de vie qu’elle m’a
prété Et mön corps aux elements dont il est composé,"

huru innerligt tröstande bor det icke vara att
hoppas få återlemna i Guds hand, i hans godhets-
och barmhertighetsfulla beskydd den gnista af hans
egna höga, oändliga makt, som han Öfverantvardat och
skänkt åt oss under vår vandring genom jordlifvet.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 18:59:43 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/bortgang/b0182.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free