Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sven Adolf Norling - Sven Adolf Norling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
202
Man hade sett sjukdomar döda de kreatur, som borde
hjelpa landtmannen att odla hans jord och att ur dess
sköte fram-locka sin bergning. Man hade sett dessa
nyttiga varelser täras af okända lidanden och duka
under för dem, och man hade insett nödvändigheten
att upprätthålla det allmännas och en-skiltas
förhoppning genom en annan konst, än den som,
fostrad af okunnigheten eller dess följeslagerska,
vidskepelsen, alltid blir vådlig och af slumpen måste
vinna sin nytta."
En och hvar som en längre tid lefvat på landsbygden
i ett förtroligare umgänge med det s. k. folket, har
helt säkert med förtrytelse och bedröfvelse åsett det
mägtiga inflytande som vidskepelsens makt utöfvade
på denna klass af medborgare, isynnerhet när det
ifrågakom att finna botemedel för sjuka kreatur. Det
var ej särdeles längesedan som denna hjelp heldre
söktes hos förmenta pulfverhexor och kloka gubbar,
de der föregåfvo sig med vissa trolldomsformler kunna
tillrättaskaifa förloradt gods, stilla blodflöde,
spinna lifstrådar, sätta sig i rapport med döda,
framkalla andar och Gud vet icke allt - än den
söktes hos den utexaminerade veterinärläkaren. Äran
tillhör Hernqvist att hafva tändt ett ljus, afsedt
att skingra detta förbistringens mörker, nb. om detta
ljus omsorgsfullt sköttes och så nitiskt underhölles
att lågan kunde tillvexa i styrka och klarhet samt
utbreda sig som en soluppgång öfver landet. Att så
skett är lika säkert, som att vi hafva Norling i
främsta rummet att tacka derför.
Och likväl - hur blef han betackad, den oegennyttige,
uttröttlige djurvännen, hvars hjerta klappade så
deltagande och varmt för allt lidande, och hvars hela
lif förflöt under ett aldrig afbrutet, ansträngande
arbete att lindra plågorna hos de arma, beklagansvärda
varelser, hvilka ej få uttala sina bekymmer och sin
tacksamhet annorlunda än med en blick. Men i den
blicken kunde Norling läsa som i en upp-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
